Logg 29

På ett ungefär i samma takt som min blick kvicknar till och skarpnar fattar jag med ett redigt tag om svindeln att jag överlevt. Vi ligger ju här. Var det nu är. Det är mycket plattliggande sand runt i kring. Överallt, så långt ögona mina når från sitt snedställda läge. Ljusgul och småvågig. Här å var några mindre kullar som obligatorisk variationsgarnering, men i stort sett slät. Dvärgen verkar också leva. Åtminstone rör han på sig lite garnn då och då. Nu var det i och för sej ett tag sen senast. Men det kan ju vara ett normalt levnadssätt för somliga. Stillaliggande för det mesta. Vicka lite på sig då och då, sträcka ut ett ben eller så, för att vädra fingrar och tår, vifta bort en fluga.

Jag ser pelare uppställda på högkant, och hur de kastar sina ståtliga skuggor över sanden. Tillslut blev jag också varse fyrkanten som påstår att något ligger och vilar ovanpå pelarna, men jag har ännu inte lyckats lyfta skallen min så pass att jag kan se vad det skulle vara för slag. Men jag ser dvärgen och hans öron. När jag började se honom var han suddig på trots mot det skarpa läget. På grund av att jag studerade hans öron så noga bakifrån i båten förut och eftersom jag förde anteckningar om det här i loggboken och därför minns, kan jag nu vara helt varse skillnaden. Knollrigheten en annan än då i båten. Och liksom större. Jag hasar mig fram bortåt honom i sanden och ser när jag kommer närmre att det är korvbitarna jag sträckte fram åt honom han pluggat upp öronen sina med! Det var då ett sätt!

Jag kan rycka dom ur honom och skrika nåt om vanskapthet, sen när jag kan stå på benen igen, eller åtminstone ha krafter så pass att hasa mig hela vägen fram till honom med. Men så slår det mig. Att kanske, kanske är det för att han har han samma tjutande ton som jag, i öronen sina. Och att nöden inte visste någon otjutande råd, nej var helt dum i huvudet. Det är ju när allt kommer omkring typiskt nöd att stifta sådan lag. Jag dånar i solen ett slag till, och gråter mjukt sötvatten över oss bägge ett slag.

Men det var synd på korven ändå. Vem vet när vi får mat härnäst.