Dvärgjäveln har slutat sjunga, tänkte jag ett tag. Sitter nu bara och gör illjud på fanskap, fultoner och orytm helt utan sammanhang. Men sysslolös som jag satt började jag ändå lägga nåt slags pussel med dom. Gosse, vad förvånad jag blev av att spåra vissa mönster i dyngan! Ansats och bakhåll, utfall och stickspår. Utkastade till vad jag trodde var inget, men som långt senare blev inhämtade spannar. Spann som jag trodde lämnats kvar borti marka för att dö hämtades hem som dräktiga spinnare långt efter att jag glömt bort dom! Och vilken röst den karln har, så liten han är! Stark och tjutande falsk i falskhetens hela uppriktighetsregister. Och så rätt som det var partier som omöjligt kunde avgöras om dom var högst rena eller ytterst grumliga. Troligtvis både ock samfällt. Dom stråken tror jag kan ha handlat om kärlek. Väldiga vattenmassor kan ha rört sig under skrovet medan jag satt och lyssnade på hans alltmer infernaliska sånger. Det kan ha gått hur mycket tid som helst. Jag vet inte. Jag kunde inte hålla räkningen överallt. Och så dimman . Så några inristningar i träet över förfluten hade inte tjänat något till i en luft ingen blick kunde genomborra.
Men jag blev alltså till sist hungrig. Så det var en stor tur detta att jag kom att minnas korven i stöveln. Jag mindes också kiosken därneri Värnamo där jag inhandlat den. Bytt den till mig mot ett par lappar dom stuckit i min näve bort på knäppfabriken på förmiddagen. Just som jag stått och luktat och känt, vridit och vänt lockande skrovmål mot mera långsiktigt tänkt proviant, kom en stor och naken karl inhastande från regnet utanför. Testar av gult hår i pannan, hela han som en sky av rynkade ögonbryn och stor brådska. Fram till han bakom disken och beställde ut snus och öl och kanske något mer som jag glömt. Fick i alla fall alltihop nedlagt i påse av den artige betjäningsmannen och så fort och rafsig åtryckt och betalad medan jag stod strax bakom och i alla fall kort kom åt att betrakta ryggtavlan hans. Vilken tavla! Den var under plast som satt alldeles tät tryckt mot hans bleka skinn. Men det viktiga var tavlan. Det var vargar och månar, klor och några ännu inte fullt ut ritade rovfåglar. Men flera klor syntes och någon enstaka krökt näbb. Här och var sipprade det blod ut kunde man se. Ut genom ryggtavlan. Bara små, små sippringar som kom mig att tänka att mannens rynkade ögonbryn kanske inte bara hade med regnet och brådskan att göra, utan kanske också något med svidandet det måste innebära att ha en halvfärdigt inristad bild av rovdjur på hud bakom plast sådär. Sen försvann han och jag bestämde mig för korven. Sköt ner den i stövelskaftet sen vi gjort upp om priset och jag räckt över lapparna. Och gick ut i regnet jag också. Men mannen och inristningen bakom plast över ryggen kunde inte heller jag se skymten av när jag kom ut på gatan. Bara några kvinnfolk som trippade ettrigt bortöver och tog skydd för regnet under varsin blaska. Och några parkerade bilar. Jag gick väl tillbaka mot fabriken och glömde av korven, antar jag. Och det var ju tur nu.
När jag svalt några skivor och fumlat upp pluntan för ett par klunkar att svälja ner med, kom jag att tänka på dvärgen som suttit tyst ett tag där framme. Kanske var han också hungrig. Visserligen hade jag inte hört något kurrande, men det är ju inte alltid. Och inte vet jag om det alls brukar kurra ur sånt där småfolks kistor. Det kan ju vara skaffat på helt annat sätt därinne. Förresten skulle ett kurrande kunna ha dränkts av sångerna hans. Så man visste ju inte. Några pinnar låg ju kvar i botten på båten sedan den föll mig i ansiktet förut. Jag tog en av dom och karvade till lite i ena änden så att jag fick fast en korvskiva och sträckte den framöver. Inte kunde jag se, men jag tror att han tog den, för när jag drog tillbaka pinnen var den tom. Så jag karvade vidare och fäste ett stycke till av korven och gjorde om det några gånger. Pinnen kom alltid tillbaka tom, och jag tyckte nog att jag hörde ett tuggande och någon enstaka rap där framifrån. Men vet inte säkert. Vi var ju mitt oppe i en hel del osynligt sus och brus och malande som det inte var gott att avgöra riktningen på eller orsak till.
En väldig tur är det att jag fått ner kniven i slidan och korvstumpen i stöveln igen när det händer. SCHAAA—BRRANK! En stöt utav bara helvete. En blixtsnabb förskalv, sen hela skrovet som slits bort under oss när vi redan är på väg genom dimman framåt, svingas i luften i en båge som för min del måste vara högre en dvärgjävelns. För jag känner fort hjässan hans snudda mot hälen i det jag flyger framöver. Och där ovanpå en rasande jättevåg som slungar oss bägge flera meter åt höger. När den drar sig undan som en missnöjd svartbjörn som mojnar och ger upp öppnar jag på försök ena ögat och ser suddigt konturerna av den svarta kavajen och lite ruggigt svart hår som sticker upp ur den fordom vita salongsskjortan till trasklädsel dvärgjäveln alltjämt bär där han ligger strandad i vattenbrynet. Marken ligger overkligt stadig och stilla under våra lumpslitna och uppblötta kroppar. Blicken är dimmig som fan och skallen värker som en inställd sprängning, vädret verkar orimligt klart. Det är vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar