Logg 21

Sitter på min rumpa och hör sus. Både kring skallen, där bladverket runtomkring sjunger finsång, och inuti där det susar av alla människor jag varit i samspråk med här i Älta. Ja, i förrgår träffade jag ett fruntimmer borta i Sickla också. Hon hette samma namn som konstnären med den stiliga mustaschen som jag sett flera fotografier av. Men i förnamn visst Louise. Hon jobbade på restaurangen som ligger uppe på Atlas-nånting. Därinunder, berättade hon, spränger dom som bara den, men det är liksom bara på låtsas, för att pröva om sprängningsmaskinerna de tillverkar duger någe till, innan dom ska skickas norröver. Men fastän det är bara liksom på låtsas som dom spränger, brukar Louise känna hur det skakar i marken. Och inte bara i kroppen hennes heller. Nej, uppe i restauranten klirrar glasen mot varandra som musikinstrument. Fastän sprängningarna är liksom på låtsas bildar dom musik och stora grottor under Sickla där Louise är bofast. Men ofta reser hon till Hedemora. På tomten där, just framför hallonbuskaget, hade hon och grabben hennes hittat bajs de trodde kom från björn. Nästan svart hade den varit. Hon berättade det här när jag drog jojken över björnen jag fått vittring på innan jag kom in mot tätorten. Jag hade suttit där invid den döende bamsen medan livet försvann ur den och kroppen svalnade. Sen gick jag därifrån. Som en björn nästan. Och det var bra det, för det hade inte varit lätt att ta sig över kärren mot Kärrtorp och vidare över till Älta annars.