logg 6

Jag vet inte längre varför jag närmade mig den, vad det så kallade uppsåtet var.

Allt innan utplånades i det den slog ned. Drömmen om värme har uppstått nu efteråt, förmodar jag.

Kanske. Men jag kan ju ha gått fram emot den stora stenen för att lägga handen mot den, för att känna om den fortfarande hade dagens värme inuti sig. För att känna att den hade det. Eller.

Kanske tryckte jag hårt ihop käkarna, böjde knän, trevade med fingrarna efter ett grepp, tog i för mer än jag var värd, bara för att få upp värmen.

Troligast är väl ändå att syftet var att trycka upp allt som var muskelkraft i mig till öronen för att, om så bara för en kort avlastnings bortanför, göra mig fri från larmet. Nej, bedöva mig bort från det, trycka undan det.

Hade jag trott att jag verkligen besatt krafter nog att ens rucka den? Tyckte jag att det hade någon betydelse? Jag vet inte. Jag betvivlar det. Det spelar ingen roll längre.

Den väldiga stenen krängdes loss från den sugande blöta jorden. Jag stod och vaggade en grotesk, en död jättebaby i våt grå sten. Lukten av järn, mina fibertrådar släppte från sina fästen. Massiva små gråsuggskroppar. En daggmask men spetsigt huvud sträckte sig upp i luften. Jag minns äcklet av att se den där tarmrosa självklarheten vädra sig. Äcklet som en kittling i mig, som började i benen och steg uppåt som en stigande försvagning längs ryggraden. Jag vände bort blicken i plötslig och konstig skräck för att tappa bördan i min famn. Vaggade den och såg på vattnet. Det var ingen tanke, det var en handling; jag tog sats och i nästa vaggning hivade jag den ut över vattnet, med så koncentrerad kraft som urinets fräna lukt, som pinket Gammen hävde ur sig som det sista han gjorde här i jordelivet.

Sen svartnade det för mina ögon. Jag vet inte om jag kände någon lukt, men jag vet att jag hörde plasket. Plask är fel ord. Det var inte ljudet av genomskinligt ytvatten. Det var hela tjärnen som sprängdes inifrån, dess moteld och vägran till villkorslös kapitulation.

Jag var lätt som syre, jag hade vänt mig in mot skogarna, men såg fortfarande ingenting när vattnet slog och träffade min rygg.

Jag var befriad från val. Jag sprang. Jag sprang inåt skogarna. Jag flydde. Full av tjutande, men lätt av uppror, nästan som om det lovade mig en möjlighet, rakt in mot skogarnas fullkomligt skoningslösa villkor. Rakt in och ut i så inåt skogarna skoningslösa, men flerfärgade villkor.

Det var en måndag.

Logg 5

En dag till.

Det var länge sedan jag öppnade munnen nu, men jag minns det. Jag minns hur jag vårdslöst kastade ord ut över vattnet. Mina egna, som jag då trodde. Jag tänkte så. Mina ord. Möjligen våra ord. Det där våra var en förhoppning med skymd sikt. En dunkel förhoppning som Naja planterade i mig med hjälp av sin stadiga röst, svajande gungig men alldeles stadig. Sedan hon försvunnit framkallade jag den ofta inom mig, för modet och trygghetens skull. Efterhand blev den till en planta som jag vårdade ömt. Också min omvårdnad fann sitt ursprung i minnet av hennes stadga, i den lysande huden på hennes armar när de bildade en så stor ring att man inte kunde se den. Jag föreställde mig det så. En cirkel av armar, sammanbundna av otaliga händer i oöverblickbar men sviklös beständighet som rörde sig vajande över ett golv av tiljor tillverkat av skogarnas alla träd.

Småningom kom jag att misstänkliggöra den där plantan. Jag satt och lyssnade på vindens sus genom dess bladverk och tänkte just detta; du finns till för mitt hopp och för mitt mods skull. Det räckte. Ögonblicket efteråt svepte en häftig vindpust in över oss och knäckte växten strax över rotsystemet.

Själv satt jag orörligt kvar. Sitter jag tillräckligt stilla så kan det inte ha varit min tanke som knäckte plantan. Stilla satt jag, som om det inte varit för sent.

Kastade mina ord ut över vattenytan, alltmer desperat. Det var i den vevan som de virvlade upp i verklig och evig rundgång, lade sig stilla på en enda ton bara, en förbannat stum ton bara, ett tinnitus. Allt det där var förut, men den helvetes tonen finns kvar.

Det skymmer nu. Vattnet framför mig har varken stigit eller dragit sig tillbaka. Jag sträcker mig efter en sten. En liten krusning över vattenytan. Ett kort tag, innan den blir stilla igen. Jag sitter och tittar på en större stenbumling där borta. Orkar jag lyfta den?

Det har börjat skymma en aning. Alltid något. Blir det fullständigt mörkt infinner sig en viss möjlighet att villa bort sig, komma på ännu inte kända vägar. Inte bryr jag mig om ifall det skulle råka vara avvägar, så länge de är vägar.

Det var en skymningston på himlen över trädens toppar nyss, det kan jag svära på. Men nej, det är ingen skymning. Det blir inte mörkare och mörkare. Den rör sig inte. Den har fastnat.

Logg 4

Lovade jag inte i förra loggen att jag skulle försöka beskriva hoppets hela levnadsbana? När jag i dessa tysta morgontimmar går igenom mina anteckningar ser jag att jag inte lyckades. Jag nådde inte fram till döden. Antar att jag inte mäktade med, nöjde mig med bakslaget som var utmanande nog. Kanske var jag också fortfarande lätt rusig efter händelsen. Ett rus som bubblade kvar och ännu inte helt gått över i bakrus, trots att mitt förstånd blivit varse att händelsen inte var någon händelse, utan i stället en icke-händelse. Självbedrägeriet ville väl ha mig till att avsluta i förljugen dur, örhänget i min hand. Men nu har jag en gång slagit fast att sådana tonarter inte är meningen med denna loggbok.

Steg kom emot mig på stigen som löper längs tjärnen. Jag såg på smycket i min hand som skimrade så starkt att stråk i mitt synfält blev utslagna av bländverket.

Stegen hade den rytm som finns hos de fötter som gått mycket långt, men ännu inte sackar av trötthet. Deras nedslag var först så dämpade och avlägsna att jag inte hörde dem. Jag tror att jag inte blev helt varse ljudet förrän en skugga föll över mig och den min hand som krampaktigt höll i ett smycke. Jag sneglade skrämd ner i tuvorna till höger om mig varifrån skuggan hade svept in.

En skymt. Där var tyget! Där var också en fot! En blek fot som prompt och stadigt vertikalt stack fram under de blågrå tygsjoken. Under stor men ljuvlig bävan lät jag min blick vandra uppåt. Där, jämte mig, stod en kvinna jag aldrig sett förut. Hon stod helt stilla och blickade ut över tjärnen. En så häftig förvåning som jag kände i den stunden ryms inte i mitt ordförråd. Hur ska jag säga; bröstkorgen liksom sprättades upp av ett väldigt tryck inifrån.

Ett sådant stadium av absolut förvåning måste av nödvändighet vara snabbt övergående. Vad gjorde jag för att hålla balansen? Jag såg på örhänget i min hand. Jag såg att det var blått. Jag såg på kvinnans klänning. Jag såg att den var blå. Öra, tänkte jag, och tittade på hennes örsnibb, den som vätte åt mitt håll. Jag såg att där fanns ett litet hål som ett örhänge skulle kunna dingla i. Med matematisk överlevnadsinstinkt lade jag ihop. Ja, i ett hissnande ögonblick hängde allt ihop! Och jag förstod. Och jag lät förstånd i samma slag bli till handling. Jag vred mig mot henne. Med min fria hand greppade jag försiktigt hennes örsnibb. Hon rörde sig inte och jag kände inte hennes lukt. Dessa båda faktum borde fått mig att förstå. Men istället tog jag örhänget och fäste det vid hennes öra.

I det öronbedövande dån med vilket den lilla saken föll till marken, föll också jag. Med ögon som sved infernaliskt såg jag på smycket där det hamnat i mossan och såg sedan hur det långsamt tynade bort i dyningar och förblev alldeles försvunnet. Som om det inte funnits.

Jag behövde kräkas. Och vad hindrade mig. Det fanns ingen vid min sida att bete mig belevat inför.

Logg 3

Ännu en dag egentligen. Men med ett märkligt hopp. Ett bedrövligt, begärligt och besynnerligt hopp. Så gott jag kan spåra ska jag försöka delge detta hopps förlopp och levnadsbana.

Sedan jag i ett försök att bryta min fullständiga isolering anslutit mig till en förening som heter Ansiktsboken, har jag fått en del att fundera över. Inte till en början. ”Till att börja med” var det som att helt vanligt luta sig närmare och närmare vattenytan för att nå bilden av mitt eget ansikte, samma gamla vanliga förtvivlade och fördömda förhoppning om att något där i vattenytan skulle öppna sig för mig. Att något jag kände igen plötsligt skulle glida över i en mirakulös öppning. Jag lutade mig närmare och närmare. Så nära att jag var på vippen att knäcka näsbenet mot plattheten. Men så i ett vidunderligt slag som om det varit av ett pistolskott, knäcktes plötsligt bilden upp i en prisma av ansikten. Massor av ansikten. En ny bok!

Mina kinder blossade. Jag tror i alla fall att de blossade. Jag var så brådstörtat upptagen av att titta på denna miljard ansikten att mitt eget knappt längre syntes i slagget i tjärnen. Frågan om det hela var på låtsas eller inte vaknade aldrig i denna nya iver. Hade den gjort det är det ändå tveksamt om jag hade följt med den. Jag var, (vågade jag verkligen hoppas?) äntligen ingen bland alla.

Det är klart att jag satt kvar, ensam och stilla på samma renfäll och så, men det spelade en kort stund inte längre någon roll. Jag var i en bok! Och vad mycket att titta på! Det var nästan att jag inte hann med. Men så, helt utan förevarning säger en av karaktärerna i boken, helt hårt och skoningslöst, till den karaktär som var jag: Vad gör du här och vem är du. Du där, är inte du bara ett påhitt, sa en annan. Du är väl bara på låtsas.

Jag kastade mig bakåt som den som saknar rytm i sin andning och av misstag dragit in giftig rök i lungorna istället för att blåsa syre på glöden. I nästa sekund låg jag raklång bakåt och kände snart av smärtan i bakhuvudet som min brådstörta reträtt hade åsamkat mig.

Först såg jag himlen. Sen såg jag grenar som ett oregelbundet nät framför den. Då tänkte jag: Grenar. Sen tänkte jag: Träd. Och så en halvtanke: Dessa grenar växer ur ett träd som växer ur marken. Då visste jag att min hjärna inte skadats i fallet. Med en viss lättnad men oändlig besvikelse började grubblerier ta form.

Jag kan inte påstå att de rörde sig om tankar, ingenting som rörde sig från punkt till punkt och bildade stänglar, mönster eller staplar. Alls ingenting sådant. Mer osynliga bilder som lade sig invid varandra, flöt in i varandra, kastrerade varandra, repades och försökte samtala. Men mest skrek de desperat; ”men du då!” och ”ska du säga”, ”vem tror du att du är”, med mera sådant i samma anda. I självförsvar var jag snabb att hojta. ”Ingen!” Jag tror ingenting. Absolut INGENTING.” Det var sant. Jag visste inte ens vilket ”du” som tilltalades.

Jag låg kvar och såg upp mot himlen, men rösterna harvade på. ”Vi andra är på riktigt. Inte som du, som bara är ett lealöst påhitt. Du får inte vara här. Det du gör är mycket fult, ja, rent bedrägeri.”

Jag reste mig mödosamt upp i sittande. Trevade efter stammen vars grenar som varit så oändligt behjälpliga där jag legat och svävat mot mörka rymder av fullkomligt utslocknande nyss. ”Fy och fan, ditt patrask, du moraliska katastrof och förrädare, dunkade det på. Nu mest inifrån, som ett kompletterande instrument till mitt satans tinnitus. Hade jag fört någon bakom ljuset? Och i så fall: Hur farligt är det? Skulle man inte kunna tänka sig att det vore mycket farligare att aldrig någonsin föras bakom något ljus? Skulle den tryggheten inte lika gärna kunna betyda att det inte finns något ljus att föras bakom? Men framför allt grubblade jag såhär där jag låg: Tänk om det inte finns någon skillnad mellan dikt och verklighet. Förresten, tänk om det går vattentäta skott mellan dikt och verklighet. Vad är i hela fridens namn då meningen med dikten?

Utan att vilja låta alltför pekoral måste jag ändå slå fast att just ”dikten” räddat mitt liv i några kritiska ögonblick de senaste åren. Men så är det också den som nära nog berövat mig det. Nej. Jag skriver fel. Jag skriver såsom jag har läst det någonstans. Vad som har räddat mig har varit just denna strömmande linje, denna oskarpa rörlighet mellan vad som är liv och vad som är dikt, den osnygga, töjbara kanten.

Sådär satt jag en lång stund och försökte påla ner det, skapa stolpar. Jag märker att jag här i loggboken nu försöker få hela förvirringen att se ut som en tanke. Men det var bara ett trassel.

Ett trassel som i alla fall påstod att jag var vid liv. Så mycket får jag ge det.

Jag lutade huvudet bakåt igen och såg upp mot himlen som åter så smått börjat skymma. Det var då jag såg det. Som en vallning, såg jag det. Samma skådespel som bara några försvunna dagar sedan utspelat sig över tjärnen. Det blågrå ljuset stockade sig. Tätnade liksom i etapper tills det helt klart var ett stycke böljande och dunkelt glänsande tyg. En kjol? En gardin? En…

Skrämd slog jag ner blicken mot vattenbrynet igen. Sträckte fram handen för att känna på vattenytan. En temperatur jag skulle känna igen, ett lent vatten mellan mina fingrar. Jag makade försiktigt och vickande undan fjolårets multnande sjögrässlagg och gamla vassrörsstumpar som låg och guppade vid ytan.

Men så ser jag plötsligt något blänka till därnere i dyn bland de vanliga småstenarna och allt slagg. Dagens sena, låga strålar hade träffat något bixtklart, blankt och mycket blått därnere. Jag trevade i blindo längs med botten en stund medan jag hann börja tvivla på att jag verkligen sett något därnere i mörkret. Men så fick mina fingrar verkligen fatt på något. Jag greppade det varsamt mellan tummen och pekfingret. Hela den drygt decimeterlånga färden upp till ytan var det kvar i min hand. Till och med när det bröt vattenytan och kom upp i luften var det kvar. Ett örhänge. Med alla sina små delar och detaljer intakta. Vimmelkantig av fyndet och av hela den otroliga saken, reste jag mig upp i stående och höll upp otroligheten mot ljuset för att kunna betrakta smycket mer ingående. Det var verkligen ett verkligt örhänge. Men vems?

Logg 2

Har också hela denna dag suttit invid vattenkanten med ansiktet vänt mot spegeln. Försöker få tag i vad det kallas, ljudet som finns inuti mig. Jag har prövat och smakat. Först; eko, men det låter alltför högtidligt. Prövar jag det inåt hittar jag knappt några anknytningspunketer alls, mitt innandöme känns massivt, inte klingande, så tomrumsljud är också felaktigt.

Ett förebådande ljud, men det insinuerar ju framtid, och dylika löften är det torrt på. Visst är det en förtvivlan, men ordet tinnitus, som nog ändå får anses ligga närmast, pekar alltför entydigt lokalt mot huvudet.

Nåja.

Först satt jag alltså hela förmiddagen och lät den passera. När far kom förbi efter rensningen bultade det utan förvarning hastigt till två täta slag i mitt enfaldiga hjärta. Visst kom ett ljud ur honom, men det visade sig vara bara en praktisk harkling för att klara strupen inför ärendet. Ett kort dumt hopp hann tändas, eftersom det föregrep mitt förnuft och mina ord. Innan jag fick styrsel på hoppet hann jag dessutom se upp. Nu kan jag bara hoppas att mitt ansikte inte avslöjade min förhoppning och gjorde saker värre.

Jag såg alltså upp, men där var naturligtvis bara stumhet under mösskanten. När han kom hade jag, som så ofta, suttit och smekt det mjuka vattnet med min handflata. Det knarrade svagt från hans knän när han satte sig på huk invid mig och brutalt ryckte åt sig min fuktiga hand. Dumheter och vad-ska-detta-tjäna-till och för-i-helvete, pojk!

Som en slaggig multen plankbit kastade han min hand ifrån sig, som om den inte varit fästad vid något, och försvann igen med tunga steg som visste sin riktning. Stegen skulle åt samma håll som hans stövlar. Det ska de alltid. Jag satt kvar. Eftermiddagen blev lite bättre. Ett par doppingar gled nämligen omkring på ytan ett tag. Men sen försvann de igen. Förmodligen hem till sitt.

Runt skymningstid gled ljuset långsamt över från gult till blått. En svag dimma blandade i en gnutta grått i det blå. Jag tyckte att fukten gjorde mina ögon gott. Jag satt på ett tjockt nytt renskinn och jag hade mina gröna stövlar på mig. En värme spred sig från magen och utåt. Jag märkte inte värmen förrän den försvann, så den räddade sig undan mina kritiska bortförklaringar.

Jag var upptagen av vad mina ögon såg. Därute där doppingparet visat sig några timmar tidigare förtätades nu den blågrå dimman. Den slöt sig tätare och tätare ihop. Inte virvligt och ivrigt som en tromb, utan långsamt och smygande. Tillslut var den så tät som ett stycke tyg som svajade lätt, ungefär en halv meter brett. Jag hade bara stirrat med vidöppna ögon, alldeles häpen av synen. I samma ögonblick jag tänkte "tyg", var jag tvungen att blinka. När jag öppnade ögonen igen kunde jag inte längre se förtätningen.

Det är svårt att bestämma fixpunkter ute över det öppna vattnet. Kanske hade jag efter min hastiga blinkning riktat blicken någon meter fel. Kanske hade "tyget" då givit upp om mig och försvunnit. Jag panorerade ett slag fram och tillbaka över vattnet, men såg bara en skymning. Fanns det något därute så skar min blicks målmedvetna sidledsförflyttningar effektivt sönder det.

Nu kände jag att fastän fötterna i stövlarna var torra så hade de börjat bli kalla. Jag kände mig stel i kroppen också efter att ha suttit stilla så länge och slog ner blicken till vattenbrynet framför mina tår igen.

En dag till har förflutit.

Logg 1

Jag har beslutat mig för att börja föra ett slags loggbok. Det är helt naturligt egentligen. En man i min ålder kan behöva skriva ner, föra anteckningar, få syn på något att själv fatta beslut om.

Loggboken ska bli saklig. Den ska vara förnuftig, men inte snusigt förnuftig. Inte som den där Berättelseboken jag började föra efter att skohandlaren besökt oss i sjöboden för många år sedan. Jag var för tretton trogna tjärnar bara ett barn när jag skrev den där smörjan. Barn måste väl bli förlåtna. Men det var inte just bara ett barn, vilket som helst. Det var jag. Och fastän man kan vara ordentlig och dela upp en människas liv i barndom och det där andra, det som kommer sen och är det egentliga, så vet jag, hur genant det än är, att det där barnet som skrev upp historien om ”När skomakaren besökte oss en eftermiddag om hösten”, hela tiden var jag. Att det fortfarande är jag. Det är naturligtvis frestande att säga att det bara var barnet, men hur känner i så fall den person som sitter här och ännu i denna stund bränner sig på kindernas och halsens innanförkött av sånt som till vardags måste tvingas ner och glömmas bort för att stås ut med till alltsammans?

MEN DET VAR VÄL INGET OLAGLA MED DEN DÄR LILLA BERÄTTELSEN NEDSKRIVEN I NATRAY LONG REGISTER FÖR ÅRATAL SEN!

Det kan hända att det inte var något precis olaga med själva berättelsen. Det som var fullkomligt ur lag var att berättelsen först och främst skrevs ner av det skälet att den som skrev ned den skulle framstå som näpen. Dessutom måste det anses olagligt att väva in hela saken så pass att jag nu inte längre kan vara alldels säker på vad skammen kommer sig av, bara på att den finns.

Nå, denna loggbok ska vara någonting helt annorlunda. Här ska lugnt och metodiskt radas upp bara. Här ska det inte ges någon anledning till att i efterhand och huller om buller hetta upp till grader likt magmans flytande smet, och som smälter samman allting och raderar ut möjligheterna att tänka så sakligt och avkylt som saker och ting kräver.

Här ska det hela senare kunna synas. För något måste därefter göras. Jag kan ju inte gärna bara sitta här för all framtid, stilla vid denna tjärn. Något måste jag ta mig till.

Jag har suttit hela dan, med ryggen mot skogen. Den susar eggande. Ja, det är en lockelse som pinsamt nog måste lokaliseras till de nedre regionerna. Men jag måste tänka klart också på detta. Det räcker med att jag vänder mig om och ser in mot den, in mot mörkret under granarnas breda rockärmar så blir jag så förvirrad att all upphetsning slocknar. Jag vänder mig tillbaka mot tjärnens vattenspegel. Jag hör mitt satans tinnitus. Jag ser inte mitt ansikte i den, för det ligger så mycket grågrönt slagg i vattenbrynet, men jag känner igen allt. Det fyller mig med värkande leda med var i. Jag kastar en sten till ut över vattenytan.

Jag önskar att den långsamt ska sjunka ner i bottendyn och föra mig med dit ner, ner i en sömn. Men den bara ploppar vid ytan och försvinner. Såsom den förra. Och den innan den.