Logg 30

Men innan jag visste så mycket som något att greppa var han på benen och kom emot mig. Med flaxande hår och lödder och ögonvitor på väg rakt emot mig så jag kvickt tvangs upp på benen, oavsett om det fanns darr kvar i dom efter landstigningen, kollisionen med jorden för evigheter sen. Nog kunde mina sötvattenstårar, som nu mest hängde längs hårfästet och käken, gälla för svett och fradga och stridslystnad om så vore. Om den lilla karlen hade hämtat vrede någonstans ifrån, inte skulle jag vara sämre.

Strandremsan under våra fötter var så vitt vi kunde uppfatta den lugn och beskedlig, så tiden var inne för att hitta motstånd i varandra. Det stod klart. Det svarta håret hans stod som en sky av svarta täta taggar i tusental runt hans runda skalle. Jag kände mitt eget resa sig under mössan likasom. Eftersom han var den av oss som först, kom han rusande med ett sikte. Han tog ett stadigt tag kring knäna mina. Nog stod jag upp, som sagt. Men det var så nätt och jämt och just att hans robusta otvekan kom mig att dråsa ikull.

På knä stående hade jag hunnit upp när det vart knytnävar. Kanske att han väntade mig upp så pass, på knä, så vi var jämnhöga, väntade ut mig med redan knutna nävar ett slag innan han lät dom komma emot mig. Och inte var jag sämre.

Spottloskor ur okända munnar, tänder som blänkte som sablar i solljus och våldsamma omfamningar av tät muskelmassa och dämpade slag som dom blir när avståndet är kort mellan kroppar. Men mitt i den eldfängda stormen en träffsäker hänsyn som om motståndaren ytterst vore ett barn.

Det vore lögn och fegt spel att påstå att jag hann tröttna på slagsmålet. Det var bara så att jag rätt som det var råkade ramla på fötter och kände att marken som var strandremsan bar. Kanske en bit, kanske längre. Infallet att pröva den, utmana den bortöver ett stycke. Jag sprang. Jag sprang och sprang och dvärgen efter. Jag snubblade på en osynlighet, men hade gott försprång och kom upp innan han var i fatt mig på sina korta ben. Och jakten fortsatte ännu ett stycke. När jag rätt som det var blev varse att min rygg inte kunde känna honom längre, och havets vågspel kanske sedan länge överröstade hans flåsande andhämtning var jag tvungen att lägga mig ner att vänta in honom.

Här växte nåt slags gräs, en ganska obestämd skäggstubb i det vita. Jag la mig att pusta och speja ett slag. Som den värsta friare, i segerviss förväntan på sin brud! Och där kom den lille saten sättande. Han såg väl mössan min sticka upp, kan jag tro. Och det kan inte varit någon svår sak att få syn på. I full karriär som om falnande kraft uti bena var något enbart för utspätt långväxta kom han.