Logg 10

Mina steg har börjat ingå i en takt, så smått börjat inviggla vandringens antar jag. Jag går. Jag strövar. Jag till och med småsusar en melodi då och då. Dråsar genom sena eftermiddagar när solen värmer ryggen. Börjat sakna kaffe.

Torrt ofta. Fnöske, mestadels. God svikt. gran, gran, gran. Barr. Sen; Partier med täta ris, mörk lera och dy. Och så fura, ett och annat hygge, en farled att stega över. Oftast någonstans. Och sly.

Bäckar som porlar, jovars. Att sätta sig på huk och kupa handen i det klara vattnet, att böja sig fram, dricka.

Men också då och då ett plötsligt fladder, ur någon buske eller grankjol. Ett spirr hastigt och tätt förbi, ett brak långt borta, en ripa som virvlar upp av min gummistövel eller doft, av orsaker inte jag har med att göra, vad vet jag.

Men rytmen i vandringen har fått mig i ett visst stag. Ömtåligt fortfarande, men ändå. Jag måste få tid att gå i den rytmen ett tag.

Men så detta med Sömnen. Förr eller senare kommer sömnen.
Jag har ännu inte helt bestämt mig för om jag ska låta den överraska mig. Måste se till att ha tid för att ta ett beslut, inte drabbas av ett oval. Inte värt vad jag givit mig i kast med att rädda. Har jag inte?
Men jag vill bara gå, länge ännu. Gå, gå, gå utan tanke, bara i rytm.

Men försvinna, lämna över sig till sömn. Det vore bedrägeri att påstå att jag inte vet vad det är. Och det vore fatalt och ohederligt att gå och halvintala mig att jag kan krypa ner i min koj efter skymning. Kanske måste jag börja skapa tankebanor och böja in dem i omständigheter redan nu, om jag menar allvar med att bädda för ett verkligt beslut?
För det första: En sovande ligger stilla. Är luften tillräckligt varm för det, är marken? Hur länge klarar min kropp orörelsen? Och hur väcks jag i tid om någon smyger sig på mig med sax eller kniv? En sovande har slutna ögon. En sovande kan förföras av dröm och vakna utan hår. Vad mer? Rovdjur?

Logg 9

Jag springer fortfarande, men mitt minne har fått tag på en likhet som lugnat mig en aning: Att ge sig iväg från en dansbana i en midsommarnatts suddiga ljus
och plötsligt stå slätt på mark som är utjämnat platt och helt oledad i midnattsolens belysning. Höra musiken fortsatt, men vara på väg bort. Eller i augustinattens täta mörker. Som att ta en stor klunk kaffekask. Vidga strupen, tvingande töja den till okänsla. Bränner till, och sluter sig sen bakom ryggen.
Att inte först leta reda på bekanta och runda av kvällen. Att inte kunna stå kvar där i sina träskor och rycka flisor ur räcket längre. Att känna på kniven i bältet, men tycka att det verkar arbetsamt och meningslöst att vifta. Att stå och glo på några som dansar. Veta vad de flesta heter. Till och med flickorna, en del. Men. Alltså ge sig av.
”Han gick hem tror jag, får den som frågar till svar. Om någon frågar. Man tänker inte så. Man bara går. Man tror inte att det är hem man går, men man vet inte alls. Man går. Man springer inte, ens hjärta är i stort sett regelbundet klappande. Inte som nu. Men ändå. Jag kände igen något och fick tag i en lugnande tanke: Värre är det kanske ändå inte. Jag gick från en dansbana utan dans. Detta känner jag igen. I den igenkänningen hakade sig nästa fast. Hjärta. Slag. Och räknetabellerna. Sen hörde jag en rytm, som om någon vaggat träden. Vyssch, vyssch, vyssch, vy…, vyssch, vyssch, vyssch, vy…

Logg 8

Moor Far.låt menar inta att allt är fel men.d-det det frr ärr fra. a. d-dunk. ner. nehheråt. hassssar. STOP inte arg, men rasar för farmor och naja och en sång inte farligt tror jag. oroa inte kanske ni märkkt jag gett mig iväg. STOP Måste springa. STOPP. Hör-r. ingenting. förlåt! Förllll-lå-lå-lå-lå-lå-t. Mås-te! Ni sa ingenting. I-ingen sa nånting. om alla döda. STOPP s-springer t-tills vet jag inte v-vet anat. allt som lever. måste räda något som kan. STOPP frlåt!föör lååt! måste. måste springa. ingen rytm STOPP inget papper. stopp. har hört talet om bokstäver. STOPP som folkdräkter. STOPP kommer tillbaka. sömmar som fäster. syns, tror jag. vet bara detta som min vän e-erik "Din egen röst manar dig/ta ansvar för släktet [...] Vår saknad bor i jojken/I den finns bot mot förstelning/Den höjer själen" ekade ut över vattnet förut. ska ta oss alla bort frrn skam. STOPP. Vet ni tycker eller tänker jag tar i. ska visa. ska ge tillbaka det som är vårt STOPP allas. Minns Naja. Alltid. Alltid. Lova. Ingen fara. klarar mig. starkare ben än STOPP kanske trott. Det finns sån STOPP jojk kan åter hitta våra munnar mätta. STOPP snäll-la.snää-l-lla förlåt hur dålig STOPP v-vet, eller tror att ni anser dålig s-sällskp. bli inte onda. fick meddelande som måste följas. det är STOPP för oss alla fast jag är sämre arbetsmänska. Lappen från en som heter barkman sa: SAMSON! SKOGEN, INTE VATTENSPEGELN. STOPP varnad på allvar. måste löpa inåt skogarna. glömmer inget. ska STOPP hitta takt. sen. sen. inget överdrivet. Bara detta. följa detta råd STOPP blint fast ändå inte. Mina ögon fungerar bra och tar hand om mig. Oroa er inte. STOPP/Er son Samson STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP STOPP

Logg 7

Jag bara löper. Jag måste springa. Ifrån det, gömma mig för det, överrösta det, bli en del av det. Jag vet inte vad som helst. Jag bara springer. Rakt ut. Rakt ut och in i fullständigt skoningslösa villkor. Trädens grenar river mig i ansiktet. Jag ser dem, men bara som svarta stråk runt mig, kaosartade svarta streck, världarnas krigsmålning. Genom mina lungor alla världars syre. Bröstet häver, strupen halar in alla träd, all mossa och blåbärsriset. Furor, låga björkar. Ut igen. Vi fäster munnarna vid varandra och skriker luft. All luft finns i detta slutna system, för det finns inget bortanför. Ingenting annat finns och all luft finns i detta. Vi andas. In och ut i varandra. Min stövel gnider med ljudet av frigolit mot ett fönster, jag faller, det bultar i knät som svullnar medan jag reser mig och fortsätter. Rötter som helt tydliga sinnligheter jag inte har tid för under gummisulorna. Små stenar. Ras. Flugorna surrar vasst i enveten inlandsilska. Det svider av slemhinnornas utmattning, men blodet strömmar för hätskt för att bry sig. Min syn är dimmig av draget i luften som innehar mig i sina massors dån, av grenarna, av den salta svetten som rinner nedåt. Kanske av tårar. Det angår mig inte. Rörelse. Vansinnets rusning.

Vidare, vidare.

Rörelse. Rörelse. Allt annat: Smärta.