Ja, så satt jag alltså där. Och kaffet var slut men en intervju kunde börja och dom frågade om jag hade något emot att dom spelade in samtalet. Inte då. Och jag frågade dom detsamma. Om dom hade något emot det.
Sen fick jag börja berätta om vart jag kom ifrån och om varför jag givit mig av därifrån. De frågade inte hur gammal jag var och jag frågade inte heller hur gamla dom var. Vi talade om arbete, om vad det är för något. Jag berättade att det arbetas väldigt mycket hemma, men att jag själv är en mycket dålig arbetsmänniska och att med jojk arbetats det så gott som inte alls längre. Men så kom jag på att jag, fastän jag bara varit i Stockholm några timmar och försökt att vara försiktig, redan gått i en slags fälla när jag använde ordet för dagen – alltså ordet arbete – mycket oförsiktigt, och rättade till det genom att tillägga att jojk ju knappast kan kallas för arbete.
Medan vi talade om vad jag äter tänkte jag hela tiden på författaren Aino Trosells ord om att en romanfigur om vilken det inte redovisas hur hon försörjer sig saknar all trovärdighet, men jag sa ingenting om dessa tankar, för jag är inte klar över hur jag bör förhålla mig till dom. Jag berättade istället att jag just ätit en bulle som någon lämnat kvar på ett fat jämte en halväten smörgås, men att jag bara tagit bullen och låtit smörgåsen ligga, men att bullen inte varit så värst god fast mättande och om hur rik skogen är om hösten, att svamp och bär finns i överflöd och bara är att plocka.
Vi cirklade länge runt detta. Bären, plockandet och ätandet. Regissören berättade att det finns människor som lånar ihop pengar, reser till de svenska skogarna och plockar bär, mer än fyrtio liter om dagen. Alltså mer än någon kan äta på en dag, men att när de sen ska byta bären mot pengar blir någon vajsing. Inte nog med att pengarna de rest för är ihoplånade förresten, sa han. Personerna som lånat ut pengarna är inte släktingar och vänner till plockarna eller folk i hembyn, utan dom som kallat till arbete i det ovana landet. Och det blir jättehöga räntor på lånet, ja mer räntor än fyrtio liter om dagen. Det heter att dom som kallat till arbete har givit arbetet och med arbetsgivare menas inte skogen eller ens bären, det fattar jag och ryser.
Sedan berättade jag om skammen som jag går omkring med, och att jag övergivit min by, fastän det inte var meningen men jag ändå var tvungen. Det frågades vidare om skammen. I fall den gällde att jag bara tänkt på mig själv. Men nej, det är inte så. Jag försöker inte framstå som ädlare än jag är när jag ändå måste försöka förklara som det är. Men det är inte heller så att skammen bara är helt ödmjuk och klädsam och gäller att mina händer inte duger så bra som andras, även om den gäller det också. Sanningen är den att jag givit mig iväg för att rädda något som sen ska ges tillbaka till det samhälle jag kommer ifrån. Att det är så det är tänkt, att jojken ska ges tillbaka till allihop. Att det då när detta händer ska bli solklart för envar att livet återvänt och att det ska vara mer än nog lön för min möda. Jag skulle tro att skammen ligger allra mest i just detta självsvåldiga i tron på att jag, Samson, skulle klara av det. Och i att jag, Samson, vet att det är just vad som behövs. Men tänk om jag inte kan, om jag kommer hem tomhänt, om jojken för alltid är död och att jag inte kan göra något åt det. Ja, då…. Usch, det vill jag inte tänka på. Det ska jag inte heller tänka på. Bara blotta tanken kan ställa till det rejält.
Detta om jojken, ja. Och att sitta och tänka. Önskar jag att detta skulle värderas högre, undrar regissör Masucci och jag blir ställd. För jag vet inte vem som ska värdera och vad det ska vara bra för. ”What is jojk” frågar Ceasar, som sedan vi tagit i hand just när jag kom, mest varit som en tankspridd fågelmamma mellan lampan och dörren och tillbaka på den virkade duken på fönsterbrädet, och jag blir glad, lite förvånad och nervös över frågan och försöker trevande besvara den. Men vet inte om det gick så bra. Att framkalla någonting, att via en melodi göra det närvarande. Något sådant. Och inte skilja så särskilt på publik och den som jojkar, eftersom framkallandet är liksom större och inte får slås i bitar. ”Kan man spela in det på en cd-skiva”, frågar regissören och jag blir rådvill. Det finns ju dom som gjort, tack o lov… Jag antar att… Och att det väl är som i Ansiktsboken ungefär, att man måste ge sig ut och hämta in, simma runt och ha tillit, hoppas att de rummen som den vecklar ut sig i… att man ju får hoppas på snälla ögon och öppna öron. I slutet pratar vi mer om det, när de undrar om de får använda materialet med mig som de spelar in, varför jag har kamera med mig, och jag berättar om Den Blonda Skådespelerskan i Amerika jag hört om, som bara sade detta enkla; ”visst, men visa inte mina fotsulor”, och ändå visades hennes fotsulor och någon annan blev mycket rik men hon dog.
De frågade om jag ville jojka för dem. Länge satt jag och kände efter i rummet och letade efter en slinga. Men fastän han som hette Steven i sig själv var en mycket mjuk och vacker sång i strumplästen, så hittade jag inte heller då och där något som kunde komma fram som jojk och förblev därför tyst. ”Det gör inget”, sa dom tröstande. Men det är klart att det gör något. Jag bara hoppas att jojken inte försvunnit för gott. Och hur det nu är så var min tjutande tinnitus inte lika påtagligt skrikande i mig där jag satt i studion. Kanske var den tillfälligt mildrad av en timmes samtal, eller kanske för att jag drömde alltihop.
”Vad skulle du säga om vi ville ge dig jobb.” Jag blev ställd igen. Få jobb? Av dom?
”Hur då? Med vad?”, frågade jag och regissören sa att kanske med jojk, att uppträda. Jag sa att jag inte precis vet det, eftersom ju inte tror att jojk precis kan kallas arbete. Och så detta med att uppträda…. Att jag inte precis vet. Att det gäller att det inte blir några som bara står och glor och hur ska man veta det. Frågan hängde i luften ett tag och regissör Michele Masucci sträckte sen ut armen och greppade som runt ett halvmoget äpple och ryckte av genom att säga att de skulle kontakta mig igen, senast nästa fredag. Ja och visst skulle de få visa blider av mig, men jag ville först få ta mig en titt på dom bilderna och det skulle gå bra.
Det hade varit en stor och spännande stund som led mot sitt slut. Då kom en stark aning för mig. Steven Cuzner frågade vad. Jag tvekade att uttala det, men på grund av hans öppna och nyfikna ansikte fick jag modet att ändå pröva, må det bära eller brista och jag sa att allt detta som sker här nu, hela Stockholmsresan och denna studio med alla lampor och kameror och personer, känns som en dröm, men att jag knappt vågar säga det för hur många spännande och fantastiska drömmar har man inte vaknat upp ur genom att klanta sig och säga just så. Men ingenting hände. En minut till och fortfarande inget bryskt uppvaknande. Trots att jag till och med fick intrycket att han förstod vad jag menade.
Nu var det hela i alla fall över och vi tog återigen varandra i hand allihop och i trapphuset byggdes det fortfarande och sen blev allt svart och jag är plötsligt här i skogen igen.
Just som jag med kinden mot mossa vaknade nästa morgon och slog upp ögonen var min tinnitus för ett kort ögonblick inte längre inuti min skalle och jag hörde en bäck porla någonstans. Reste mig och började gå mot den.
