Sidor

fredag 5 december 2014

Logg 41

Uppriktigheten kom inkittlande i näsborrarna mina där jag låg stelbent och låtsades död. Frän var den, kom och luktade kattpink. Men kattfan själv försvunnen och pölen inte stort mer än en mörk torrhet numera. Men frän och pustande fortsatt av vind som då måste röra på sig, trots allt i alla fall, ur den mörka fläcken bredvid mitt bylte. Fräna pustar som uppriktigheten i hela saken nu: Jag saknar dvärgen och att här kan jag inte ligga och vara död.

Det var skillnad, förr, på stranden då. När vi spolats i land och det var rätt nyss. När jag sov räv. Här under verandan som är bortglömd av kanske ingen alls, som ingen stiger ut på, skillnad här nu under allt. Och mina påkar… Voj! Dom är så lättlurade att det inte är nån konst kan jag ha tänkt därborta i bedrövelsens varma tjut när jag lade mig här och trodde mig dra dem bortom ljuset. Men det blev nog tvärtom med den saken. Utan snygga trick och lurendrejeri ens att dom behövde så pass som. Dom bara stelnar knappt utan att jag märkte av. Börjat eka nu ändå, träigt mot märgen som ett brus att inte höra stort att lägga märket till, innan slagen till mark av vattenmassor stela i isblock större än berg. Men ändå.

Tur nog kom stanket av pinket och den försvunna katten och fick reson i mig. Sen det blivit ljust ordentligt har jag vickat och vickat, lirkat och jämrat. Dom börjar kännas rätt så skapliga nu så. Och rullet funkar nästan helt mig utan till. Liten, liten sats, bara. Jag rullar ut och det är varmare därute på gårdsplan, eller vad det skulle till att likna bli. Ont så det skriker i påkarna när jag häver mig upp på dom. Men sånt inte att bry sig om. Stapplar runt ett slag, runt runt på plan och dom kvicknar till. Sticker och har sig men kvicknar och kvicknar. Skallen min är som sömnen men utan dröm å gamman. Det kanhända blir annat sen. Kan vara värt å försöka. Jag fick ju satsen att rulla mig ut på, ja. Nåt ska väl den ha kommit ifrån då. Annars tar jag samma sats baklänges ett stycke och gör slut på mig, på någe vis.

Men. Nej. Runt, runt och bena bär och slutar stickas och börjar kräva. Rytm. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk.
Inte mycket till rytm egentligen. Men att höra på det det där dunkandet av fötterna mina mot jorden som torkat upp skapligt i all denna tystnad. Och så då och då en och annan enformig melodislinga från magen oppepå. Knappast någon skönsång, men ändå. Och så dvärgen. Att jag saknar. Jaha.

När jag gick i skogen bort i tiden förrut var hunger till att vara underhållning och hopp om bär och smågnol. Men visst blev svampen maskäten alldeles tillslut den med och jag började gå och önska mig en rytm. Då var det väl något smågnolande som skulle till att blomma ut i full jojk jag tänkte mig, jo, vill jag minnas. Rimflätor som torkade och sprack samman förstås. Sprack ideligen opp förstås. Och hemlängtan i varenda fågelkropp, men mossan tät och grön och mjuk för middagslur, jovisst.

Här! Här nåt annat! Alldeles! Skrik som ska ut och skrika och som sitter fast i tvång och städ av halvdöd. Men rytm, tja, rytm, jo, det behöver jag som aldrig förr om påkarna ska bära kroppen min nå mera. Jag måste finna mig ett jobb.

tisdag 7 oktober 2014

Logg 40

Sår av ja. Men också en maläten sömn att svepa in mig i ett slag. Inga drömmar. Dvärgen är borta. Försvann väl i all tid av blöt regnighet förut. Jag har hittat ett hus att krypa in i, i alla fall. Nåt sorts utkylt förord, skulle jag tro. Men alltid något. Och så den lumpiga sömnen omkring alltsammans. Inga drömmar. Ingen dvärg. Men sår av ja att inte känna ett tag, i alla fall. Maläten sömn att svepa kring, ett tag, i alla fall.

tisdag 6 maj 2014

Logg 39

Kvickt och skickligt kilar hon in sina magra armar mellan lågorna och smäller igen käftarna på oss bägge två med vardera näve och drar efter smällen som ekar i det skumma rummet lika hastigt åt sig sina knotor igen utan att ens tyget kring dem hinner fatta eld. Sen tvärreser hon sig och går med arga korta steg mot det mörka hörnet på sidan om skynket som hänger för dörröppningen som om ingenting hänt. Kärringen har i det mörka hörnet tagit tag i ett kvastskaft och kommer förbannad som fan mot oss där vi sitter som stenade vid den falnande elden. Hon hytter åt oss med kvasten och grälar. Men pojkar för satan! Sitt inte där och glo! Se inte sådana ut! Idioter! Det var ju för fan bara ett vedträ! Upp med er! Hela visan var ju nåt jag bara läst i en bok nån gång! Seså!, upp med er! Kom på fötter för i helvetet! Nu!, gormar hon och hytter närmare.

En exakt och mycket snygg kvastvändning framför mig. En kvastskaftsvändning som kom mig att hastigt tänka på när det var marsch en gång i Roykrit. Hattar med tofs och guldbård, takt och ton och raka led, kommungubbar, tombola, blås och högtidstal.
I samma skickliga vändning var dvärgen på fötter bakom mig och knuffade upp också mig till stående ställning. Han knuffade på bakom och kärringen flyttade sig ett stycke åt sidan, så vi kom förbi bortåt utgången. Skickade ovett och viftade med borsten efter oss.

Så blev skynket stilla bakom oss igen. Vi stod mitt på gårdsplanen. Det var mitt på dagen som förut. Inte heller nu, fastän ett helt liv kommit och gått, ritade vattenpumpen som stod lika upprätt som innan, något streck i sanden. Och det snabba skakticket, ljudet som av visare som hakat upp sig, hördes inte längre, hade väl sluppit fri på nåt vänster. Eller flyttat vidare. Jag lade vikten baköver, satte händerna på knäna och vägde spejande vart vi skulle kunna tänkas gå. Så smällde dvärgen till mig i trynet. Va göru sådär för, sa jag skitsur såklart. Han sa lika surt att han bara skulle vifta bort en fluga, men missat, men det vetefan. Vi började lunka ytterligare inåt land, fast inte helt tvärt, utan lite snett, nordväst åt. Vi snubblade på varandra och tyg och stövlar skavde. Vi var åter på vandring. Utan sång. Både jag och dvärgjäveln tvärteg. Fick varken in takt eller otakt i stegen, bara gick med blickarna i backen.

Medan vi gick tysta bredvid varandra hittade jag ett hålrum i tandraden med tungan. En tand måste fallit ur när kärringen slog ihop käften på mig nyss. Eller om det skett förr, den där natten i björnidet eller så, och jag räknat fel den gången. Jag vet inte, men jag känner ju ingen blodsmak ens. Inte ens så pass. Som om inget hänt. Det är mitt på dagen. Bedrövelsen är stor. Landskapet ligger som oändligt framför oss. Vi går i alla fall. Vad ska man göra.

söndag 4 maj 2014

Logg 38

Snart kunde han stå på sina knubbiga fötter. Men han visste inte än hur man gör när man går. Han bara lutade sig fram och kärringen fångade honom varje gång han skulle falla framöver på sin kalaskula. Hon karvade lite till. Snart kunde han ta sig fram. Springa till och med. Han sprang och sprang. Hoppade över bassänger med odlad fisk. Kärringen berättade om hans farsa som var fiskodlare. Han kunde snart fånga fisken med bara händerna när han blev hungrig. Ibland fångade han glänsande småfisk utan att vara hungrig. Bara för att leka med den ett tag, känna hur den sprattlade i hans händer. Titta på ögonen som växte utanpå dom små fiskhuvudena. Bara ett i taget, eftersom dom satt på var sin sida. Han hade hört att ögonen var själens spegel, så eftersom inget särskilt syntes i fiskarnas ögon hade han antagit att dom inte hade någon själ. Men dom dög som lekkamrater eftersom det inte fanns några andra barn på fiskodlingen. Och han släppte ner dom i vattenbassängerna igen när dom behövde blinka, för dom hade ju inga ögonlock, som han. Kärringen mejslade fram ögonlocken försiktigt och noggrant med min slöa kniv. Jag tittade bort när hon gjorde själva ögongloben, kollade på dvärgen istället då. Han gnuggade sig i sina ögon med sina smutsiga nävars knogar och fortsatte stirra på pojkvaskern som växte fram i kärringens händer medan hon fortsatte att berätta.

En gång när pojken var 13 år hade han fått syn på en flicka som satt på huk på gränsen mellan sol och skugga på den smala landremsan några bassänger bort där ett träd växte. Just när hon reste sig upp hade deras blickar mötts. Det finns blickar, sa kärringen, som förändrar allt och inget. Allt är nytt och allt bevarat. Ögonkast som mångdubblar den värld man nyss levt i. Det här var ett sådant ögonkast. Hon sprang och pojken sprang efter henne. Hon hoppade över bassängerna och brydde sig inte om fiskarna som glimmande lekförslag under dem. Ibland kände han hur hon doftade. I pustar kom hennes lukt mot honom medan dom jagade över fiskodlingens regler. Dom var bägge viga och snabba. Kärringen lät händerna smeka över pojkens ben, knän, armar. Han såg så len ut. Jag ville helst resa mig, gå runt elden och känna på honom jag också. Hon log som om vi inte varit där, och hon fortsatte spinna fram berättelsen. Pojken hade fattat att det var flickans lukt vindpustarna förde med sig till honom, för det luktade söta nötter, och här växte inga nötträd och fanns inget socker. Hon var snabbare än honom och när hon ibland fått tillräckligt försprång vände hon sig mot honom och hennes blick fick honom att snubbla. Dom skarattade inte. Deras lek var alldeles tung. För varje hopp som var en flygning visste han: Jag är lycklig. På varje ställe hans fötter nuddade marken tänkte han: Här kan jag stanna, här kan jag bli. Varje gång han så när hunnit upp henne, ett jordskred av jubel i pojkkroppen. I den här pojkkroppen som kärringen höll inför oss nu. För varje språng visste dom något dom inte nyss vetat. Kontinent efter kontinent bredde ut sig under dom. Så kom dom till en flodbanken och flickan tog sats, ett språng, och när hon landat på andra sidan floden satte hon sig ner i sanden och var stilla. Pojken blev varse sin kropp och kunde inte. Såg i hennes ansikte för att glömma sig, kunna hoppa som nyss, men hennes blick i hans var så tung att han inte kunde. Blev stående på sin sida floden. Jag tittade på pojken i kärringens famn för att fatta att det verkligen var han. Hans fötter som blivit plattare på undersidan nu. Men med fint utmejslade fotvalv, djärva hälar, tunna naglar längs fram. Flickan hade tittat på honom och han hade blivit tyngre och tyngre av hennes blickar. Han ville gråta men sa: Jag älskar dig. Kärringen strök över läpparna som sagt dessa ord. Underläppen var som delad i två svullnader, överläppen ganska smal, men med en amorbåge som ännu inte visste att avfyra ord. Han hade sagt Jag älskar dig, till flickan. Hon hade svarat honom: Jag älskar dig, över flodens vatten. Men ingen av dom hade pratat, alltså använt några ord. Deras läppar hade varit alldeles stilla.
Han ville gråta, för han visste att dom inte skulle ses igen. Hon ville också gråta, för hon visste samma sak. Men hon visste också en till sak. Den visste pojken också. Att dom aldrig skulle glömma varandra. Och detta var fruktansvärt. Nu tittade kärringen upp på oss och sa, med blicken vandrande över lågorna, från mig och dvärgjäveln, tillbaka till mig och till honom igen, att det finns år, ja hela liv, som bara varar några enstaka timmar, ibland bara några få minuter. Sen tittade hon ned på pojken igen och fortsatte att berätta. Hur han suttit där, velat nudda flickan, men att floden varit alltför bred mellan dom. Och att när hon kastat något, han hade inte hunnit se vad, till honom, och han sträckt sig för att fånga det, att fånga det hon just hållit i skulle vara nästan som att nudda henne fattade han och blev så nervös att han missade. Det slog mot hans knäskål och försvann ner i den framforsande floden. Och det drog med sig sand från flodbädden. Mer och mer. Ännu mer. Från flickans sida och från hans. Fortare och fortare. Och han sprang. Sprang och sprang och kom till en stad. Gränder med arbetande kvinnor och män. Ruttna grönsaker, slaskhinkar, skrikande ungar, skrockande gubbar, utskällningar och leda. Pojken sprang in i ett prång, en återvändsgränd, men på sidan fanns en rostig dörr på glänt. Uppför en trappa. Han hade kommit in i ett mörkt rum och kunde känna människor röra sig i det. Hjälp mig, viskade han. Och en kvinna som luktade svett och skurvatten föste honom mot en öppning längs in i skrymslena. Hustak, dagsljus och himlar hade öppnat sig för pojken.

Jag fattade inte varför kärringen här, i detta hus, på andra sidan elden i sitt röda huckle, som just bjudit oss på sött bröd och berättat om pojken hon höll i sin famn, såg så ledsen ut. Nu var han väl fri, pojken? Kunde fly över hustaken. Morgonsolen var på väg upp sa hon. Luften var klar sa hon. Pojken var bara 13 år sa hon. Så tittade hon på oss igen. Först på dvärgen, som la en fjärt i rena spänningen, sen på mig. Just rakt in i min blick. Och kastade pojken in i lågorna. Det snidade vedträt tog genast eld. Och jag satt som förstenad, slagen till mark och sten. Kände kylan från stenväggen tränga in i mig genom kolten.

Logg 37


Så anser hon maten beredd. Letar efter nåt. Det har börjat mörkna i hålet ovanför oss och elden är inte längre eld utan glöd som ger lite ljus. Hon letar vid sina fötter, bakom sig, bredvid sig. Jag fattar och sträcker henne min kniv. Hon ler kort när hon tar den, och jag hinner se att hon bara har ett par, tre tänder i käften. Hon bökar i karotten ett slag och sträcker sen varsitt redit stycke av nåt slag mot oss. Först åt dvärgen, som klumpar sig och sveper kavajen i glöden när han sträcker sig för att ta emot biten hon räcker honom. Men kavajen måste fortfarande vara fuktig, för den fattar inte eld utan pyr bara sur stank värre än innan han lutar sig tillbaka och jag blir sträckt min bit. Vi äter tysta alla tre. Sött. Jag tror det är nåt med banan. En bit till. Mätta. Jag rapar. Dvärgen puttar till mig. Kärringen har redan vänt sig om mot slyt, veden och virket bakom henne. Donar.

Det är inte mycket glöd kvar. Jag petar runt lite. Svalkan börjar övergå i kyla. Men värmen av maten sprider sig inifrån i alla fall. Vi ska nog klara oss. Jag petar igen runt lite håglöst i glöden som mest börjar vara sot. Kärringen snor hastigt om och stirrar vresigt på mig. En askflinga fastnar på hennes haka. Säger nåt jag inte fattar. Sen ber hon om min kniv igen och jag tar den ur bältet och sträcker henne den igen. Ska hon hugga mig med en kniv jag just givit henne är vansinnet helt på hennes sida. Förresten är den ju ganska slö. Med kniven i ena handen vrider hon sig halvt om och fattar ett mindre vedträ med den andra och lägger det på glöden. Och ett till. Sen tar hon ett större, stort som ett spädbarn. Men det lägger hon inte dit. Hon makar ner sig från fotsulorna och brer ut knäna i skräddarställning istället. På tyget som breder ut sig mellan hennes knän lägger hon spädbarnet och börjar karva i det med kniven. Börjar nedtill. Innan lågorna börjat ta sig kring de klabbar hon lagt i glöden mellan oss och henne har hon mejslat fram fem små tår och fortsatt upp mot det tvära veck som skiljer fötternas babyhull från dom knubbiga spädbarnsbenen. Med böjd nacke, och utan att se åt vare sig dvärgen, mig eller elden börjar hon berätta, lågt och spinnande, med ögonen helt riktade ner mot gestalten som börjar ta alltmer mänsklig form under kniven i hennes hand.

onsdag 30 april 2014

Logg 36

Hunger. Jaha. Och så vispar det till i skynket för dörröppningen. Och där står kärringen som satte iväg mellan trädstammarna förut. Med ved i famnen. Jag känner igen 'na på hucklet. Jag bankar på dvärgen som harklar bort sömn och hasar upp till sittande bredvid mig, känner jag, utan att ta blicken från kärringen. Hennes ansikte är som ett sto som gått på bete, som sett måne och sol, spänts för vagn och sprungit till skogs, löpt över vidder och bäckar som hunnit byta namn flera gånger, fastnat i kärr men tagit sig upp, diat föl och vunnit slagsmål, blivit knivhuggen och läkt samman. Med mera. Skinnet är brunt med djupa skåror i vackra mönster. Blåst och vatten. Så hon ändrar inte min för nåt så litet som vi två i hörnet av ett fyrkantigt hus, inte så mycket som en skiftning över dragen när hon får syn på oss, dvärgen och lappen som halvligger i hörnet och glor.

Med en kropp rak som ett streck går hon bara mot hörnet och fram till ljuspålen vi sitter vid och häver ner sin vedlast och lossar remmarna. Fattar tag om kjoltygen så dom kommer rätt när hon sätter sig på fotsulorna som en fällkniv, med knäna uppstickande vid armhålorna. Hon vet helt klart om oss, men stirrar inte alls som vi. Inte alls. Ordnar veden istället, en del av den för brasa mitt under hålet i taket, mitt i dansen hon ger fan i. Tar fram ett par stenar och en bit fnöske ur tygtrasorna någonstans istället. Slår kvickt och enträget, liksom blicken hennes, ja som hela hennes gestalt, och får snart fyr. Vi säger inget. Bara glor. Från den ena till den andra. Inte på varandra. Från kärringen till elden, som flammar upp helt tyst och mäktig, tillbaka till kärringens lika tysta, men mera sammanbitna flamma.

Så plockar hon fram ett par kärl från skumrasket bakom ryggen hennes. Några ägg och en del annat. Ägg ser jag i alla fall. Och några papperspåsar samt ett stort krus hon måste fatta med bägge händerna. Jag lägger ihop trots allt och får hopp om ett mål mat. Hon vispar i kärlet med sammanbunden sly och fast blick. Tss, tss, tss, tss. Tss, tss, tss, tss. Och så vidare. Sen häller hon den tjocka smeten i det andra kärlet och ställer det i eldens utkant där det börjat glöda rätt bra sen lågorna tröttnat på platsen i utkanten.. Det är egentligen inte förrän nu hon tittar på oss. Först på dvärgjäveln, sen på mig, Samson Lasko. Stint, mitt i blicken på mig. Sen vänder hon kastrullen i utkanten av elden och börjar ordna med klabbar och sly hon ställt ifrån sig. Ordnar veden i storleksordning, efter vad det verkar. Det börjar lukta gott. Magen har liksom stelnat och ger ingen signal, men det blir blött, mer och mer blött, i munnen. Jag kollar på dvärgen helt snabbt, och ser att hans ögon lysa, rakt fram, av förväntan. På en mumsbit, som jag?

fredag 18 april 2014

Logg 35

Vad den karln kan sova! Är sovning, mån tro, hans slag av att vänta? Rätta sättet det, i så fall, när han har n’Samson i full vidvakenhet. Att hålla utkik i händelse den händelse vi väntar på inträffar. Är karlhalvan så säker på att jag ska skaka bort sömnen ur’n då? Jo. Men. Och. Vad är det vi väntar på? Jag bligar på dansen som pågår i pålen. Så svävande stötlöst att det hade fått mig i sömn om jag hade så mycket som en gnutta kvar av det slaget i kroppen. Men icke. Dammets dans i pålen pågår och plågar mig med sin konstanta oinbjudning. Mitt ena lår är ju grövre än själva pelaren vars dansen pågår! Då går det ju inte heller att bjuda upp. Då är det inte en fråga om att vara blyg, eller en fråga om att ha darriga ben eller för mycket brännvin innanför västen. Nej, då är det själva doningarnas proportioner som får en karl av min storlek att bli sittande där han sitter. Hungrig så att kurrandet i kistan givit upp, gnisslar inte ens längre. Tvärtyst. Överallt. Måste röra mig. Går ut. Där är det där ljudskaket kvar. Låter som en sekundvisare på ett armbandsur som hakat upp sig och står och slår utan håg mellan två tider. Att man ligger sömnlös med örat mot och hör, hör hur utled visaren är på det lilla utrymmet mellan två tecken i en rundel, att den trissat tempot och lägger till en viss otakt mellan för att stå ut i på den trånga platsen? Men jag ser ingen klocka. Inte ens att brunnspinnen ritar något sträck i sanden. Är det solens ljud? Het är den hur som helst så jag går in i kåken igen och sjunker ner vid dvärgen. Blåser lite på dammet i ljuspelaren så det byter virvel ett litet slag. Men är snart tillbaka i samma som nyss. Bryr sig inte om mig. Dansar runt i sin enda och eviga dag. Allt annat är stilla. Vad är det här för plats vi kommit till egentligen? Väntar vi på något särskilt? Dvärgen har vänt ansiktet mot väggen.

torsdag 17 april 2014

Logg 34

Och så flaxar det till i skynket som hängt lugnt och fridsamt för dörrhålet till huset det brakat så dant i. Och ut flyger en kärring som sätter av i nordlig riktning. Jag hinner inte se så värst, men nog var det en kärring alltid. Insvept ordentligt i grannlåt och nåt rött kring skallen som fladdrar iväg mellan de trädstammar som står helt få och låga lugnt och stilla, precis som dvärgen och jag. Betraktat det hela, kanonkulan som sköt ut ur huset och försvann bortöver. Först braket, sen kanonkulan. Som dundret och blixten. Men regnet kommer inte. Vi bara står där i solen. Träden lugna och stilla med sina skuggande kronor. Dvärgen och jag mest förvånade, mitt i solen på den vattenfläckade gårdsplanen. Vi kollar på varandra, sen lämnar vi pumpen och går sida vid sida bort till huset hon flög ut ifrån. Människa, helt klart, för när vi närmar oss trappavsatsen innan skynket som hänger stilla igen för dörrhålet, ser vi i sandjorden avtryck av trampdynorna hennes. Hälavtrycket och tårna med. Fem stycken. Fem tår för varje steg ligger still i sanden fastän hon for iväg med sån fart!



Så går vi in. Det är mörkt i vrårna och vi som kom från sol ser knappt nåt, förutom himlen som kikar fram genom hålet i taket. Det måste vara det som brakade så när det blev till nyss. På dagsljuset som skjuter ner som ett rör genom hålet ser vi dammet som fortfarande far omkring efter tumultet. Men damm som seglar runt på det där sättet har ingen brådska och är rena rama motsatsen till dramatiskt uppsprickande av tak. Men vi fattar. I alla fall jag. Dvärgen vet jag inte. Han säger ingenting. Istället stegar han bort till det bortersta hörnet invid högen av skrot som nog varit tak, kryper ihop och kilar in en bit från skrothögen under huvudet och somnar helt brådstörtat.

Det är svalt och skönt härinne. Jag sätter mig bredvid hans snarkande sömn. Tittar på pelaren av kringflygande damm framför oss. Pålen som leder till himlen där ute. Det luktar skumt. Död råtta i nåt skumt hörn kanske. Men det är svalt och skönt som sagt, och kroppen min är fortfarande i fröjd av det goda, kalla vattnet från brunnen. Jag undrar om kärringen kommer att komma tillbaka. Kanske att hon inte vågar om dvärgjäveln ska snarka såhär. Jag knuffar på honom, men han bara smaskar lite i luften och börjar sen om med sitt snarkande. Jag tittar in i dammet i pelaren. I en evighet.

tisdag 15 april 2014

Logg 33

Vi reste oss. Det tog jättelång tid. Men till slut var vi på fötter bägge två. Så började vi gå inåt land. Måste hitta nåt att äta. Jag gick framerst, dvärgen efter och liksom hoppade sina korta steg bakom ryggen på mig. Landskapet var lågt, men började stiga liten aning. Och lite grön växtlighet att härja fötterna genom. Små låga bulliga buskar av nå slag här å var. Runda, med små halvrunda blad. Vissa av dem., andra, som av allt att döma gett upp andan i solgassets evighet, helt och hållet grå. Allihop mycket lägre än fjällbjörken. Över alltsammans, genom alltsammans, ett konstigt ljud. Det var mer som ett kittel i örongångarna än ett riktigt ljud kanske. Som om fågelkvitter och vinddrag gjort gemensam sak i hettan. Och brett ut sig överallt som ett luftens migrän. Just innan anfallet. Upphakat på detta innan. Ibland starkare, ibland som på avstånd. Fast, nä, det var inte fråga om avstånd. Det var en av sakerna som var så konstiga med detta. Ljudet var inte inne i skallen, inte som tinnitus, eller så. Och jag tror inte heller att det riktigt NÅDDE öronen, det liksom bara var. Stod som en sky, eller hur jag ska säga. Gick i vågor, men utan linje. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad det var. Kanske solens ljud. När ljuset står nästan som stilla.


I alla fall gick vi i det där ett bra tag innan vi fick syn på några hus. Fyra platta, vita små rackare med liksom en tom gårdsplan i mitten. Men inte helt tom. Rakt upp som om stallporten flugit upp ur marken stod en rejäl doning upp ur den ljusa jorden. Jag tror att den helt nyligen rest sig, fortfarande kikade kring och hoppades att någons ögon skulle träffa den. Det gjorde någons ögon. Någons ögon befann sig just jämt i höjt med den rundade toppen på doningen. Och han klev genast fram till den med sina korta steg. Hade händerna upp över skallen och fattade tag om en av pinnarna om stack ut på ömse sidor. Den var lös och dvärgen verkade helt beredd på det började hoppa upp å ner med pinnen i ett stadigt tag. Upp å ner, upp å ner. Han svettades så det rann om pannan och det blev några blöta fläckar i jorden som var nästan som sand. Sådär höll han på ett bra tag. Jag stod några famnar ifrån jag och bara glodde lite håglöst. Men så kom jag på var jag sett nåt liknande förut! Det var ju en sån som han pojken Glenn visat mig borti Älta där i fjol! En pump som ledde ner till en brunn! Den hade visserligen bara haft en pinne som stack ut, inte nån lös på andra sidan utan nån sorts knapp att trycka på så det sprutade, men det måste vara en sån brunnspump! Medan dvärgen kämpade upp och ner och spottade och småsvor då och då, hamnade jag liksom vimmelkantig i värmen och hoppades så starkt på att det skulle bli vatten av det hela att det där ljudet som stått ikring oss sen vi lämnat stranden liksom kom bort. Utan att jag vet hur det kom sig så var jag plötsligen mitt i en jojk. Om den där grabben Glenn bort i Älta, som när jag berättat om hur jag fått krafter och slungat jättestenen över tjärnen där borti urminnestiden, sagt att han vetat vart kraften hade kommit ifrån. Ovanifrån sa den knäppgöken!

Ja, jag stod där nästan helt stilla, vevade bara lite grann med armarna där på gårdsplan och jojkade knäppgöken Glenn när vattnet plötsligen började forsa ur toppen på pumpen. Jag hörde dvärgjäveln skratta som ett kluckande och när jag kollade åt hans håll var han i färd med att trycka käften till det framrusande vattnet. Innan jag kom fram hade han svalt för stort och börjat hosta. Vattnet hade slutat forsa men när dvärgen knuffade bort mig för att fortsätta pumpa kände jag att vattendropparna som skvätte från hans lilla kropp var underbart kalla. Han pumpade så jag också fick att dricka. Åh! Sen turades vi åt att pumpa och dricka tills vi vart otörstiga. Var i färd med att tvätta ansikte och nacke när vi hörde ett jättebrak i ett av de små husen. Dom hade verkat helt öde allihop. Vi stannade av med att pumpa och såg på varann. Och så ett jättebrak till. Och så ännu ett. Vafalls?

Vi stod lite darrigt efter lyckan med det kalla friska vattnet. Det var helt klart att braken kom inifrån ett av. Dom hade tett sig liksom helt och hållet övergivna när vi kom nyss. Vi har inte sett en människa nån sen vi ramlade i land. Bortsett från en del småknott inte ens några djur. Var det nå slag av rovdjursnäste detta kanske? Nån som vaknat till av vårt pumpande och blivit arg som en vettvilling och börjat slå sönder taket? För så stort att det nådde upp till husets taket var det avgjort fråga om. Taket på huset braken kom från var visserligen inte högt, men väl en manshöjd. Och rök från toppen steg upp. Inte eldrök precis, mer som dammrök. Vi bara stod som stelnade invid varandra jag och dvärgjäveln och bara stirrade bortåt stugan. Jag höll handen över slidkniven, men större vapen hade vi ju inga.

lördag 12 april 2014

Logg 32

Vi har nog legat här och slumrat ett bra tag. Hur vet jag det? Kanske, för det har blivit liksom en grop åt oss. Fastän vi inte grävt. Världen har ombesörjt. Jag vet inte med dvärgen, men åtminstone jag har vaknat till då och då och spanat ut över horisonten. Nån enstaka gång ett skepp långt borta. Detta har känts högtidligt och det är ju underligt egentligen. Det högtidliga är ju att se ända bort till världens ände, inte att det kommer nån och stör. Ändå är det liksom då man blir varse. Eller så är man bara sällskapssjuk och antar att det finns folk ombord på skeppet. Och det är ju inte omöjligt. Har tänkt att kanske Lajkan…

När jag vaknat till sådär ett slag har jag också sneglat på dvärgen. Det är också för det som jag tänker att vi kan ha legat här ett redigt slag, för har inte skinnet hans blivit mörkare och mörkare i det smutsiga nylle? Och byxbenen hans ibland blöta, ibland torra. Det kan ju vara havet som ställt till det så förstås. Vi kan ha hasat nedöver en bit. Eller att det har kavlat upp sig till oss på nåt sätt då och då. Kanske stora vågor. På mig märks det inget, jag har ju stövlarna. Men tyget på dvärgjävelns ben har ömsom mörknat ömsom ljusnat. Som jag sett det. Det är klart, det kan ha varit piss också. Men även det skulle ju tyda på att tid har kommit och gått. Så är det nog alltså. Att tid kommit och gått.

Väntat ut oss. Kommit och gått igen, kommit och gått. Och väntat ut. Själva har vi vaknat och slumrat och vaknat till igen. Åtminstone jag. Och då är det ju inte orimligt att dvärgen också har. Och kanske glott på mig? Så kommer tiden knallande över sanddynorna igen och har väntat klart! Det vill säga: Vi är bägge vakna samtidigt och råkar kolla åt varandra till i just samma stund så det är för sent att sova räv.

Läget verkar vara som nollställt. Så kanske är det nu jag skulle kunna säga nåt. Vad som helst. Och jag skulle kunna fråga honom nåt. Vad som helst. Jag säger att jag heter Samson. Samson Lasko, säger jag. Vad heter du? Han glor på mig. Nedåttryckta svarta ögonbryn och hårt ihoppressade käkar så jag fattar att han inte fattat vad det betytt det jag pratat. Så jag dunkar en öppen handflata mot bröstet mitt ett par gånger och säger i takt med dunkningarna: Jag. Sam-son. Och sen pekar jag på hans bröst och höjer ögonbryna mina till en öppen fråga. Jag vet ju inte vad för språk karln pratar, men nåt måste han väl ha. Det end jag hört honom säga som jag begripit var "lappjävel" förut när jag fiskade upp honom. Men det kan ju ha varit nåt slags signalord, en del reagerar ju sådär när de ser mössan min. Sådär som att det finns dom som nyser när dom kommer ut i solen. Men då öppnar han plötsligt käften och säger, nej mer skriker: -Tror du jag är en idiot, lappjävel! Och spottar bredvid sig i sanden. -Jag har inget namn bara. Är det så svårt att fatta!

Och det är ganska svårt att fatta. Men vad större är är att karln snackar! Flera ord på raken. Och han fortsätter!

Folk brukar inte riktigt stå ut med att jag inte har nåt namn, säger han. Dom är väl som du, säger han och blänger med en mätsticka i synen upp och ner över mig. Flera öppningar under hans ögonbryn som åkt upp en bit när han prövar mig. Men jag är så jävla glad att han snackar så jag håller ihop käften och hoppas att han ska fortsätta. Han säger att när han var i Amerika så kallade folket honom där för Dwayne ibland. Och sen hade han rest uppöver och när han kom till dom franska delarn och bodde hos nån kärring en tid hade hon sagt Duane men aldrig till honom direkt bara i telefon och han hade räknat ut att det kan ha gällt honom. Han trodde det. Var inte helt säker. Blev aldrig helt säker innan han drog vidare. Sluppit bli helt och hållet fastnaglad. Och sluppit sjunga samma uttjänta reportoar för kärringen var eviga kväll för maten och husrummet. Men han hade glömt sin väska i trädgården där på den fransktalande landsbygden, under ett av den engelska kärringens äppelträd. Det hade varit mörkt och han hade proppat flickorna fulla av äpplen att ha med sig. Först sådana som fallit, men sen blivit girig och försökt hoppa efter grenarna. Blivit så inihelvete arg sa han. På att han var så kort att han bara nådde sånt som de halvvilda djuren redan nått och käkat upp. Blivit så arg att han glömt kvar sin koffert. Och så kom en lång räcka ord jag inte kände till men förstod var diverse svordomar.

Sen blev han tyst igen. Nästan. Han morrade lite och sjönk ner på rygg igen. Jag också. Tänkte på väskan. Och på att ha ett namn. Inte ett enda skepp var synligt på havet. De kan ha varit inbillning tidigare bara. Kanske inga skepp alls. Solstinget bara kanske. Men hungern, den var verklig. Och helt plötslig. Grävde i stöveln efter den lilla korvstumpen, men när jag fick fatt den var den så härsken att jag hellre kunnat äta mitt eget gamla bajs. Slungade iväg den så långt jag kunde och gned sand mellan fingrarna för att bli kvitt stanken. Sen frågade om han händelsevis hade några av dom där äpplena kvar. Han knep käft och glodde argsint men visade och viftade kavajens bägge insidor. Stora fickor i rejäla fyrkanter där på insidan. Men franskantade hål stora som knytnävar i bägge. Jaha.

lördag 5 april 2014

Logg 31

Sanden knarrar under stövlarna mina som vore den kallaste snö. Hade inte havsvattnet väsnas på högersidan kunde man ta språngmarchen för att ske opp på fjället, och småflugsvärmarna jag springer igenom som renar på långt håll. Men havets brus är inte heller stort annat än småspikens ljud i snöstorm. Än luften då? Som river salt ner och ut, ner och ut i igen ur lungorna mina. Kunde vara minusgrader som åker ner för att jävlas. Att det inte är större skillnad på köldens eld och hettans! Men det där som skulle vara inte. Det man springer ifrån i det man springer mitt i, det som skulle vara inte, för den som vore så dum att han tittade efter. Det är inte vitt, utan gult. Ljust, ljust gult. Sanden, men också liksom själva luften. Och som sagt: Något därutöver som bäst voro osagt. Och färgskillnaden, vi kan kalla den så, är ingen liten skillnad. För den förändrar inte enstaka ting utan alltsammans.

Jag springer i salig tidlöshet så pass att jag nätt opp har glömt bort dvärgjäveln när jag får syn på honom som ett förkolnat vedträ på långt håll i sanddynorna.
Jag kunde aldrig tro att det skulle ta sådan tid, så många steg sen den synen, från det att jag fick honom i sikte, till dess att jag kom fram till honom. Det är sant att sanden drar vart och ett av mina steg baköver en liten, liten aning, i vart och ett av dem som tar mig framöver. Men inte är det mycket, så det förklarar inte saken. Utan: Så liten kan han alltså ändå inte vara!

Hela vägen tänker jag, genom mina springande steg, vad jag ska ta mig till när jag kommer fram? Jag ska huka och knuffa. Jag ska ha stöveln in under honom och musklerna i ordning och fyra av så han flyger i luften ett stycke. Jag ska greppa tag om fotknölarna hans och släpa honom till havs, höra honom klucka och spotta och fräsa. Skallen kommer att slå mot sandgroparna först, på väg ner. Nej. Jag ska väcka honom. Jag ska lura av honom vad han har i fickorna och gå inåt land och sälja det. Nej. Jag ska låta honom sova och knycka det som vore han inte en karl så pass som. Nej. Jag ska sätta läpparna mot hans öra och skrika och han ska komma upp i vrede. Kampen ska återtagas. Och famntagen. Jag ska fatta bägge händerna om hans käkar i högsta stadighet och hålla ansiktet hans mot mitt eget, helt nära och orädd se rakt in i blicken. Jag ska pika honom och fråga honom och göra tvärvändningar just innan han hinner ifatt, skoja med honom tills han inte vet ens vad han visste nyss och ännu minde vad som komma ska. Nej. Jag ska tvinga honom att lära mig något. Nej. Jag ska dunka honom upp på fötter och hålla om honom då som vore han en bror. Kanske ska jag hoppa som han gjorde förut, över mig. Nej.

Uppslagen radar upp sig, men här stoppar dom, och börjar om. Knuffa, sparka, flyga i luften. Dra, väcka, lura. Fråga, reta, överlista. Omfamna, vara obrydd. Om och om igen. Vissa nya uppslag som hittar in i väven, andra som glöms bort och faller ur, några som förvrängs. Och upp i dubbelt tempo dunkar alltsammans på som en lufttunn och utmattad tramporgel under fodrande fröknars fötter. Sen tredubbelt, fyrdubbelt, ja fem- och sexdubbelt så fort, tills jag inte hinner kring dem mer.

Ju närmare desto mera oklart och oredigt hoptvinnade tankar och planer. Trådar inget kan hängas i. Tillslut är jag så nära att bara längden av en fälld fura återstår. Jag ser hans ansikte ganska skarpt, fastän blicken min guppar lite av mina steg i sanden och ögonen grumlas av svett. Han ligger med en kulle sand under skallen och ser ut över vågorna som i längtan. Som kände han inte att jag var på väg. Som brydde hans sig kanske inte om det. Så pass får jag tag i, men hinner varken till gnistan som antänder förtrytelsens knythårda lilla flamma eller till blåsten som kommer med lättnadens milsvidda suckar. För just i det att jag hunnit intill honom, just i detsamma att jag stillnar där, vänder han helt långsamt upp sitt trubbiga ansikte mot mig och ser mig rakt i synen.

Och blänket i hans svarta blick är som glömde det bort att studsa, utan far rakt in i mig. Jag blir så paff att jag bara lägger mig raklång invid honom. Som om inget särskilt. Och jag räddar så fort jag någonsin kan min blick bort åt vågorna till. Jag har hunnit ligga så på rygg bredvid honom ett slag, stel som ett intorkat piano, innan jag känner hur hans ögon äntligen släpper mig och kastar sig ut mot vågorna igen också dom.

Vi ligger så och betraktar vågor, skum, dyningar. Måsar som cirklar och dyker för byten vi inte ser. Något enstaka skepp som visar sig vid horisonten och försvinner. Det gula ljuset avtar. När det helt hastigt blir alldeles svart ikring oss har ingen av oss ännu sagt ett jota. Vi hör vågorna som sköljer över strandbrynet där nere. Jämt och sövande.

onsdag 2 april 2014

Logg 30


Men innan jag visste så mycket som något att greppa var han på benen och kom emot mig. Med flaxande hår och lödder och ögonvitor på väg rakt emot mig så jag kvickt tvangs upp på benen, oavsett om det fanns darr kvar i dom efter landstigningen, kollisionen med jorden för evigheter sen. Nog kunde mina sötvattenstårar, som nu mest hängde längs hårfästet och käken, gälla för svett och fradga och stridslystnad om så vore. Om den lilla karlen hade hämtat vrede någonstans ifrån, inte skulle jag vara sämre.

Strandremsan under våra fötter var så vitt vi kunde uppfatta den lugn och beskedlig, så tiden var inne för att hitta motstånd i varandra. Det stod klart. Det svarta håret hans stod som en sky av svarta täta taggar i tusental runt hans runda skalle. Jag kände mitt eget resa sig under mössan likasom. Eftersom han var den av oss som först, kom han rusande med ett sikte. Han tog ett stadigt tag kring knäna mina. Nog stod jag upp, som sagt. Men det var så nätt och jämt och just att hans robusta otvekan kom mig att dråsa ikull.

På knä stående hade jag hunnit upp när det vart knytnävar. Kanske att han väntade mig upp så pass, på knä, så vi var jämnhöga, väntade ut mig med redan knutna nävar ett slag innan han lät dom komma emot mig. Och inte var jag sämre.

Spottloskor ur okända munnar, tänder som blänkte som sablar i solljus och våldsamma omfamningar av tät muskelmassa och dämpade slag som dom blir när avståndet är kort mellan kroppar. Men mitt i den eldfängda stormen en träffsäker hänsyn som om motståndaren ytterst vore ett barn.

Det vore lögn och fegt spel att påstå att jag hann tröttna på slagsmålet. Det var bara så att jag rätt som det var råkade ramla på fötter och kände att marken som var strandremsan bar. Kanske en bit, kanske längre. Infallet att pröva den, utmana den bortöver ett stycke. Jag sprang. Jag sprang och sprang och dvärgen efter. Jag snubblade på en osynlighet, men hade gott försprång och kom upp innan han var i fatt mig på sina korta ben. Och jakten fortsatte ännu ett stycke. När jag rätt som det var blev varse att min rygg inte kunde känna honom längre, och havets vågspel kanske sedan länge överröstade hans flåsande andhämtning var jag tvungen att lägga mig ner att vänta in honom.


Här växte nåt slags gräs, en ganska obestämd skäggstubb i det vita. Jag la mig att pusta och speja ett slag. Som den värsta friare, i segerviss förväntan på sin brud! Och där kom den lille saten sättande. Han såg väl mössan min sticka upp, kan jag tro. Och det kan inte varit någon svår sak att få syn på. I full karriär som om falnande kraft uti bena var något enbart för utspätt långväxta kom han.
Som en fågelskådare låg jag, överrullad på rygg i skäggstubben. Marken skalv i takt med hans steg och det kittlade i mig. Men så! Så tog han sats, och med ett mer än dubbelt så långt steg som hans övriga, hade han hoppat helt och hållet över mig! Vad jag än väntat mig när han kom sättande mot mig och min förväntan kittlades, så inte var det detta!

Han hade redan hunnit en bra bit bortöver innan jag kom mig för att skaka ner bilden som bränt sig fast mellan solen och ögonen mina, och kommit på fötter. Bilden av hans korta ben i rena rama spagaten. Underifrån sedd denna bild. Och så kostymbyxan som sprättades upp, just när han stod som högst i luften, däröver blicken min. Ritsch!

En bra bit har han hunnit. Men två av hans steg når knappt ifatt ett av mina, i längd och landmassa räknat, så nog ska jag hinna ifatt den där karln. Det är rent av som att själva glädjen stigo i väders, och jag, Samson Lasko, i ett snöre efter. Jag bär av mot sanden och springer, med sprängande bröst och öronsus, som en dåre berusad.

måndag 31 mars 2014

Logg 29

På ett ungefär i samma takt som min blick kvicknar till och skarpnar fattar jag med ett redigt tag om svindeln att jag överlevt. Vi ligger ju här. Var det nu är. Det är mycket plattliggande sand runt i kring. Överallt, så långt ögona mina når från sitt snedställda läge. Ljusgul och småvågig. Här å var några mindre kullar som obligatorisk variationsgarnering, men i stort sett slät. Dvärgen verkar också leva. Åtminstone rör han på sig lite garnn då och då. Nu var det i och för sej ett tag sen senast. Men det kan ju vara ett normalt levnadssätt för somliga. Stillaliggande för det mesta. Vicka lite på sig då och då, sträcka ut ett ben eller så, för att vädra fingrar och tår, vifta bort en fluga.

Jag ser pelare uppställda på högkant, och hur de kastar sina ståtliga skuggor över sanden. Tillslut blev jag också varse fyrkanten som påstår att något ligger och vilar ovanpå pelarna, men jag har ännu inte lyckats lyfta skallen min så pass att jag kan se vad det skulle vara för slag. Men jag ser dvärgen och hans öron. När jag började se honom var han suddig på trots mot det skarpa läget. På grund av att jag studerade hans öron så noga bakifrån i båten förut och eftersom jag förde anteckningar om det här i loggboken och därför minns, kan jag nu vara helt varse skillnaden. Knollrigheten en annan än då i båten. Och liksom större. Jag hasar mig fram bortåt honom i sanden och ser när jag kommer närmre att det är korvbitarna jag sträckte fram åt honom han pluggat upp öronen sina med! Det var då ett sätt!

Jag kan rycka dom ur honom och skrika nåt om vanskapthet, sen när jag kan stå på benen igen, eller åtminstone ha krafter så pass att hasa mig hela vägen fram till honom med. Men så slår det mig. Att kanske, kanske är det för att han har han samma tjutande ton som jag, i öronen sina. Och att nöden inte visste någon otjutande råd, nej var helt dum i huvudet. Det är ju när allt kommer omkring typiskt nöd att stifta sådan lag. Jag dånar i solen ett slag till, och gråter mjukt sötvatten över oss bägge ett slag.

Men det var synd på korven ändå. Vem vet när vi får mat härnäst.

onsdag 26 mars 2014

Logg 28

Jag blev hungrig och kom på att jag ju har en bortglömd korv i stöveln. Jag bytte den till mig i Värnamo socken. En rejäl och rökt historia. Det var ju ett bra tag sen nu, men inte kan det ha gått någon vidare nöd och förruttnelse på något så redigt saltat, torkat och rökt. Det är svårt att veta om mina vattenskrynkliga fingrar lyckats få väck alla skal av plast, beskrivningar och papper. Men det känns som kniven skär genom bara kött och skinn. Ändå prövar jag liksom noggrant med tungan kring bitarna jag karvar åt mig och lassar in.

Dvärgjäveln har slutat sjunga, tänkte jag ett tag. Sitter nu bara och gör illjud på fanskap, fultoner och orytm helt utan sammanhang. Men sysslolös som jag satt började jag ändå lägga nåt slags pussel med dom. Gosse, vad förvånad jag blev av att spåra vissa mönster i dyngan! Ansats och bakhåll, utfall och stickspår. Utkastade till vad jag trodde var inget, men som långt senare blev inhämtade spannar. Spann som jag trodde lämnats kvar borti marka för att dö hämtades hem som dräktiga spinnare långt efter att jag glömt bort dom! Och vilken röst den karln har, så liten han är! Stark och tjutande falsk i falskhetens hela uppriktighetsregister. Och så rätt som det var partier som omöjligt kunde avgöras om dom var högst rena eller ytterst grumliga. Troligtvis både ock samfällt. Dom stråken tror jag kan ha handlat om kärlek. Väldiga vattenmassor kan ha rört sig under skrovet medan jag satt och lyssnade på hans alltmer infernaliska sånger. Det kan ha gått hur mycket tid som helst. Jag vet inte. Jag kunde inte hålla räkningen överallt. Och så dimman . Så några inristningar i träet över förfluten hade inte tjänat något till i en luft ingen blick kunde genomborra.

Men jag blev alltså till sist hungrig. Så det var en stor tur detta att jag kom att minnas korven i stöveln. Jag mindes också kiosken därneri Värnamo där jag inhandlat den. Bytt den till mig mot ett par lappar dom stuckit i min näve bort på knäppfabriken på förmiddagen. Just som jag stått och luktat och känt, vridit och vänt lockande skrovmål mot mera långsiktigt tänkt proviant, kom en stor och naken karl inhastande från regnet utanför. Testar av gult hår i pannan, hela han som en sky av rynkade ögonbryn och stor brådska. Fram till han bakom disken och beställde ut snus och öl och kanske något mer som jag glömt. Fick i alla fall alltihop nedlagt i påse av den artige betjäningsmannen och så fort och rafsig åtryckt och betalad medan jag stod strax bakom och i alla fall kort kom åt att betrakta ryggtavlan hans. Vilken tavla! Den var under plast som satt alldeles tät tryckt mot hans bleka skinn. Men det viktiga var tavlan. Det var vargar och månar, klor och några ännu inte fullt ut ritade rovfåglar. Men flera klor syntes och någon enstaka krökt näbb. Här och var sipprade det blod ut kunde man se. Ut genom ryggtavlan. Bara små, små sippringar som kom mig att tänka att mannens rynkade ögonbryn kanske inte bara hade med regnet och brådskan att göra, utan kanske också något med svidandet det måste innebära att ha en halvfärdigt inristad bild av rovdjur på hud bakom plast sådär. Sen försvann han och jag bestämde mig för korven. Sköt ner den i stövelskaftet sen vi gjort upp om priset och jag räckt över lapparna. Och gick ut i regnet jag också. Men mannen och inristningen bakom plast över ryggen kunde inte heller jag se skymten av när jag kom ut på gatan. Bara några kvinnfolk som trippade ettrigt bortöver och tog skydd för regnet under varsin blaska. Och några parkerade bilar. Jag gick väl tillbaka mot fabriken och glömde av korven, antar jag. Och det var ju tur nu.

När jag svalt några skivor och fumlat upp pluntan för ett par klunkar att svälja ner med, kom jag att tänka på dvärgen som suttit tyst ett tag där framme. Kanske var han också hungrig. Visserligen hade jag inte hört något kurrande, men det är ju inte alltid. Och inte vet jag om det alls brukar kurra ur sånt där småfolks kistor. Det kan ju vara skaffat på helt annat sätt därinne. Förresten skulle ett kurrande kunna ha dränkts av sångerna hans. Så man visste ju inte. Några pinnar låg ju kvar i botten på båten sedan den föll mig i ansiktet förut. Jag tog en av dom och karvade till lite i ena änden så att jag fick fast en korvskiva och sträckte den framöver. Inte kunde jag se, men jag tror att han tog den, för när jag drog tillbaka pinnen var den tom. Så jag karvade vidare och fäste ett stycke till av korven och gjorde om det några gånger. Pinnen kom alltid tillbaka tom, och jag tyckte nog att jag hörde ett tuggande och någon enstaka rap där framifrån. Men vet inte säkert. Vi var ju mitt oppe i en hel del osynligt sus och brus och malande som det inte var gott att avgöra riktningen på eller orsak till.

En väldig tur är det att jag fått ner kniven i slidan och korvstumpen i stöveln igen när det händer. SCHAAA—BRRANK! En stöt utav bara helvete. En blixtsnabb förskalv, sen hela skrovet som slits bort under oss när vi redan är på väg genom dimman framåt, svingas i luften i en båge som för min del måste vara högre en dvärgjävelns. För jag känner fort hjässan hans snudda mot hälen i det jag flyger framöver. Och där ovanpå en rasande jättevåg som slungar oss bägge flera meter åt höger. När den drar sig undan som en missnöjd svartbjörn som mojnar och ger upp öppnar jag på försök ena ögat och ser suddigt konturerna av den svarta kavajen och lite ruggigt svart hår som sticker upp ur den fordom vita salongsskjortan till trasklädsel dvärgjäveln alltjämt bär där han ligger strandad i vattenbrynet. Marken ligger overkligt stadig och stilla under våra lumpslitna och uppblötta kroppar. Blicken är dimmig som fan och skallen värker som en inställd sprängning, vädret verkar orimligt klart. Det är vår.

tisdag 25 mars 2014

Logg 27


Vattnet i grottrummen vi far omkring i har stigit till en tät dimma som vi hostar i, men ingen av oss spottar längre mot någon vattenyta. Det finns ingenting att spotta på. Jag ser inte dvärgen framför mig, men jag känner honom. Och jag tänker på tjärnen därhemma. Den blanka vattenspegeln som min förtvivlan var nära att krossa mig mot, göra slut på mig mot. Hellre drunkna än krossas, tänker jag fortsatt. Kvävas osedd av blind dimma om så måste.

Klarheten nyss, när jag fattade att jag inte vet om det finns någon flätad halm framför dvärgen eller inte, var så svidande salt och klar och dum. Den har i alla fall nu bäddat in sig i något. Täta små vattendroppar det tack å lov inte går att få syn på.

Allt ska vara. Men allt som flyter omkring och aldrig stöter i något blir kanske tillslut samma sak som ingenting. Inte ens ett minne. Allt som stöter i och benämns går ju att minnas. Fast det förlorar ju i samma grunda stöt sin vikt. Och det är en närapå outhärdligt sak att känna till. Då är det ju skönt och luddigt att känna dimman helt mjukt tätna runt oss istället.

Och vi vaggar. Vi är två i båten och vi vaggar, men skulle inte få för oss att somna. Då skulle någon av oss kunna ha ihjäl den andra. Så länge vi båda är vakna och sitter upprätt är det omöjligt, även fast vi inte ser något.

måndag 24 mars 2014

Logg 26

Veckorna som gått sen jag senast skrev har inga namn, så jag vet inte hur många dom varit. Kanske har ingen tid gått alls. Däruppe. Därnere. Härinne och här ut i kring. Dvärgen sitter kvar fram på toften som han nu gränslar med sina små trubbiga ben.
De sista som hade namn var väl det där med att sträcka sig efter, inte nå, och sjunka tillbaka. Som om inget hänt. Som om. Kanske var det så tiden stannade av. Som om. Och så var det klippt. Och trevandet efter djurpälsar som likande håret hans. Nästan som en… liknar en… som en… som att… Och så försvann tiden. Rakt av som avklippt muskelstyrka, hår som slutar växa.

Men så känner jag på mitt blod. Att det susar omkring i sina osynliga omloppsbanor. Och jag kollar akteröver och ser vissa virvlar i farvattnet, även om dom försvinner nästan direkt. Och då fattar jag att det kan ha varit på det sättet hela denna tid. Inte som spåren jag lämnade efter mig i salen, pottaskans tecken med foten till pennudd och min hemliga skräck och önskan om ett öga som skulle gå efter och läsa. Nej, inga tecken som ligger kvar och kan utrönas. Bara vattenvirvlar, skrift i vatten, försvinnande samtidigt som dom skriver sig, utan för och akter, omöjliga att fatta tag i. Med min hand, med dvärgens hand, eller någon annans. Och inga ögon som läser, bara maneter som slungas runt och händelsevis plankton som sugs in i dom.

Jag vet inte vem det är jag har fått i båten. Då och då vänder han sitt ansikte halvt bakåt halvt framåt och håller tal. Kryptiska uppläxningar och predikningar till höger och vänster. Motsägelsefulla påståenden som han säger att han läst i noggrant skrivna böcker, fastän han stup i ett intygar att han aldrig läst nån bok. Han säger till exempel: ”Dåre den som fortfar att leva, men så stora dårar äro vi! Och just detta är det mest dåraktiga i livet!” Som om det vore jag själv som pratat sådan smörja höjer jag min knutna näve och smockar till honom med all sittande kraft jag har, rakt mot hans platta bakhuvud. Jag ser det gå i kras som en tom vas, och får då syn på gallijonsfiguren av halm han suttit och flätat framför sig. Men känner sen hånet i luften som min näve hänger löst i, har svingat sig i utan att nå skallen hans, bara nätt och jämt nått den med min inbillning och nu med näven hängande i hånluften klart och tydligt inte ens så pass. Med blicken klar igen sitter han kvar där framme som om inget hänt. Inget har hänt. Framför honom kanske en gallionsfigur av halm. Kanske inte. Det kan jag inte veta och hamnar i grubblerier som spottar på min avflammande ilska som kryper ihop ner i stövlarnas sulor och stannar av all tid igen så att gjorde det egentligen detsamma om vore man levande eller död. Och dvärgjäveln sitter därframme och sjunger små sånger, vaggar från sida till sida.

söndag 23 mars 2014

Logg 25

Jag satte honom längst fram på toften. Först ställde han sig opp på händer ett slag. Det dröp alltmöjligt ned från hans fickor. En del klonkade till mot båten och sjönk ner i vattnet sen. Annat, lättare saker, flög i väg eller luckrades upp. Han var ännu rödare i ansiktet när han satte sig ner, men jag tror att det inte längre var ilskan som gjort det rött som just först när vi stötte ihop. Men han verkar fortfarande vresig. Vindpustarna som kommer hit bak luktar som det. Till och med hans små runda fjärtar då och då luktar som det.

Nu sitter han och blickar framöver. Stilla sitter han och blickar. Jag blickar också. Jag blickar på hans korta rygg och breda nacke och uppsidan på hans lilla rumpa som slutar med ett läderbälte som håller uppe hans trasade kostymbyxor. En gång låg Lajkan på rygg med gluggarna invid elden och frågade rakt ut i kåtan: ”Har himlen någon rumpa?” Inte ens farmor kunde svara.

Och på hans hår! Vilket hår! Jag böjer mig fram för att känna på det. Jätteförsiktigt, tänker jag, så han inte märker det. Jag håller andan så att han inte ska känna nåt drag eller så, eller båten vingla till. Sträcker mig alldeles tyst så långt det går. Men min arm är för kort. Så jag drar in luften tyst på tillbakaväg igen och sipprar försiktigt ut den genom mungipan sen, när jag åter är rak som om jag inte, aldrig, böjt mig fram alls.

Hans ansikte är vänt framåt sen länge. Åt det håll vi är på väg alltså. Den korta kroppen är så bred så att jag inte ser nåt av det hållet genom ögat, men vad gör väl det. Jag hade att kasta bort robladen när jag skulle till att häva honom ombord ju.

Hans svarta, tjocka hår börjar torka, tror jag, men är ändå glansigt. Svart och flikit mot bred och kort nacke och mot dom köttiga örsnibbarna som räcker längre ut än ganska knorvliga ovanmusslor. Det ser vaxigt ut som pälsen på ett djur jag inte minns namnet på. En tjockhudad labrador som ätit flott var dag i åratal. Eller kanske en korp eller råka förresten. Han har slutat att fräsa så dant. Och han verkar knappt märka mig. I alla fall bry han sig inte om mig. Om han sitter och spottar i vattnet framför kan jag inte se det. Men varför skulle han göra det? För att återställa vattenytans höjd, när hans kropp nu saknas. Då vore han idiot. Det kanske han är, men det tror jag inte. Dåre kanske, men inte idiot, för han sitter där framme med trubbig näsa framåt. Och eftersom han inte verkar bry sig om mig känns det som om han börjar inta mig mer och mer, liksom breda ut sig, ovetande om mig. Nej alltså obryende om mig. Jag tror att det kan vara därför han breder ut sig, så pass, också inom mig, nästan som om jag inte finns. Vi guppar fram så länge, länge. Och det är som om det fanns en sol.

Efter ännu längre tid märker jag att han sjunger. En liten ramsa som går runt runt. Några enstaka toner bara, runt runt. Och han gungar. Sida till sida, sida till sida. Helt lite. Vaggar han. Vaggar jag. Vaggar vi i båten fram. Och jag börjar tänka på när jag gick i skogen hösten 2010 och tänkte att jag borde skaffa mig ett arbete. Och så kom till Vilhelmina och därifrån vidare sen, ner till Stockholm först och så vidare till Värnamo, så det blev ju något annat än vaggning, om man bortser från resan och bilmotorn och det där. Men, nu, något slags rytm här i båten alltså. Så liten att den nästan skulle kunna vara obetydlig, men ändå göra en poets tillvaro dräglig.

lördag 22 mars 2014

Logg 24

Det fräser och skummar kring mig. Under farkosten rasslar det som ofödda lungors sång. Jag sitter stilla och fattar att skriva hem vore vanligt och trevligt så här dags i livet. Att jag varit på fest. Men jag hörde städer och grottor och salar som smällde av en efter en på avstånd bakom mig. Dova bergsprängningar i någon annans huvud när jag for. Berätta åtminstone vart jag är på väg, men vet ju inte alls. Göra upp föreställningar om landningsbanor för det skrivna inte heller. Bara brusar på, kittlar och visslar under rumpan. Ilar lite grann. Den lilla pennstump jag hade i fickan förut föll förresten ur i en kort bön om att bli välkommen på festen, just som vaken sprack upp under mig förut, pottan sprack och mitt golv plötsligt ett hål i festsalens tak. Och flaskan jag har är ännu inte tom, så inget kuvert heller. Men när man sitter still såhär och ändock far framöver finns det tid att konkludera och lägga somligt tillrätta på en bit papper. Men det pappersfnasiga i båtens skrov har nog vissa och ojämna inristningar som sagt. Dom läses bergis av vattnet som jämnar till och suddar ut allteftersom vi far. Det är ju en väldig otakt därnere känns det som och måste skava en del på undersidan, tror jag. Båten åt ena hållet, vattnet åt det andra verkar det ju som. Och kanske far och virvlar vattenmassorna småningom uppåt nånstans och farsan dricker det rätt vad det är med skopan ur hinken på farstubron och så var det meddelandet framfört i alla fall. Men var hans grabb är och vad som stod i båtens skrov innan det gnagdes ner och försvann bortöver vet inte ens han själv.

Överallt kristaller nu, i väldiga slott där ingen bor, vad jag kan se och höra. Allt tystare och tystare och vattnet börjar bli stillsamt och blått. Vinkar åt några mindre isflak, men dom glider tystlåtna och blicklöst förbi. Här kan inga fåglar leva. Jomen om dom kunde det, hur skulle dom komma hit? Allt är så smalt och blankt och tystnande att det måste vara omöjligt att stiga ner ifrån himlens höjd som inte ens syns röken av härinne. Så vad är det där för vipphane? Svart tofs som sticker upp ovanför vattenytan. Kraxar gör den också om det nu är från den där lilla skallen oljudet kommer. Jag lossar ett par flisor från båtens flank och paddlar fram till eländet och det är ju satan a perkillää en människoskalle! ”Lappjävel, lappjävel!” skriker fanstyget när jag närmar mig, och slutar inte medan jag häver upp honom över aktern. Vattenmassor som dryper iskalla i störtfloder ner i bassängen igen och en stank som satan från den lilla satta kroppen. Inte mer än handrygg hög. Dra på trissor! En dvärjjävel! Som gormar och morrar och går på. Spottar och fräser ursinnigt om nån jävla lapp han sett och läst. Fly ti rackarn!

fredag 21 mars 2014

Logg 23

Det verkar inte finnas någon natt eller dag här. Bara rusets brus och dyningar. Jag ligger fortfarande på rygg och känner kylan från stengolvet stråla in genom kolten. Så rus, dyningar och ett golv. Så pass. Och min rygg. Och ett ben som sover. Det andra är vaket och puttar lite på en vippande sandalett, en guldstrumpas innehåll. Och så läpparna där igen. Breda och pratande. Uppskruvade ingen vet hur. Och så pärlhalsbandet. Och sammeten och kristallerna. Ur dom rinner det ner blöt glömska hit till mig. Jag har kanske sovit ett slag, eller bara domnat bort ett tag, men inte dött eller så, det vet jag, för jag har hela tiden känt lukten av bordsskivans trä genom mina näsborrar. Och en del fotsvett i ojämna pustar. Men att jag slumrat är nog sant, för först nu är det jag känner golvet igen. Och ena skuldran som är vass rätt vad det är.

Jag har tagit kniven ur slidan och karvat på bordets undersida. En bild som lossnat och fallit ner i ansiktet. Jag stoppar den i fickan, kniven tillbaka i slidan och vrider på huvudet för att känna om golvet också finns för att svalka min kind lite. Ja. Och så kommer kristallkruset hit ner igen. Det krulliga håret, den glansiga skrattande suddiga blicken. Det kalla golvet passar på att ge mig lite kvickhet. Jag håller fram min tomma plunta istället för käften. Det mesta hamna utanför men resten, som är ganska mycket, rätt ner i det beräknande stålet. Skruvar åt korken och känner på håret. Fastbundet i ett stolsben, men så slarvigt att det bara är att knyta upp.

Kastar min blick bortöver igen. Förbi ljuskorridoren där vador och skor och tofsar och hopp går förbi då och då. Kastar bort blicken till det där som skulle kunna vara grottans vägg därborti dunklet. Och så dom vita tänderna. Att jag inte hade drömt dom. Att dom finns kvar, ännu lite högre nedtill, ännu lite längre upptill. Att jag inte hade drömt, för jag känner skulderbladet och vill ta tillbaka vad jag kastat bort. Så jag försöker hasa mig ut mellan stols- och människoben. Ingen verkar märka nåt däruppe bland.

Foten som somnade i pottan förut sover än. Jag får släpa den efter mig och jag ska ju inte långt. Bara bort till dom märkliga tänderna.

Dom är större än jag trodde. Och skrovligare än dom såg ut att vara från platsen under bordet. Jag tar fatt runt en hög och spetsig bamsing och känner på den med tungan. Salt! Salt tand som står upprätt och väntar på nästa droppe! Det drar alldeles ihop sig på tungan, längst in i käften, krullar sig längsmed ändarna på min tandrad, men jag biter inte. Det vore dumt. Vad skulle mina fjolårständer skaffa i motstånd mot dessa, som stått här och vuxit sen innan allting. Jag tränger mig mellan och orkestrarnas stråkar bortifrån salen hörs lite mindre nu för alla droppljud av det gamla vattnet som gråter överallt omkring mig.

Jag sitter bland alla dessa tänder utan käkar och drar upp knäna mot mina egna. Det är en frän och salt lukt här inne i grottans käft, och mycket gulare än vad många kanske tror. Gråten som pågått sen innan all sorg kom. Jag tittar uppåt och ser hur den bara faller och faller, fångas och fångas och faller och faller. Men så hör jag ett brus, som inte är festen. Släpar mig ännu ett stycke in mellan den växande salta mjölkens tappar och hörntänder. Jodå! En bubblig bäckfåra! Med klart om än osynlig blick och riktning. Jag känner törsten, men detta är ändå sånt vatten man ska vara försiktig med att dricka, så jag känner i fickan efter pluntan istället.

Glömde bort pluntan när jag drog upp träbiten som fallit över mitt ansikte förut. Drar upp den och fattar att den! Lägger den på vattnet och håller emot när vattnet vill dra den med sig. Först min rumpa ovanpå och sen dra iväg! Brus, brus, brus när vattnet under mig kanske slipar ner några inristade streck i båtens skrov när vi drar fram på det kalla klara vattnet. Farten blir en sång. Om Lajkan och seglatsen till dom främmande länderna. Om dom där tecknen min pottaskdoppade fot skrev över golvet förut, när jag släpade den efter mig i den stora salen. Men mest ändå en aldrig och alltid sjungen jojk. En jojk som ingen kan höra här bland alla saltstoder, med kratrar där öronen skulle ha varit. Men ändå en jojk! Och utan att vara varmt eller kallt har gammalt vatten börjat droppa också ur mina ögon. Jag märker det på högarna av salt, små berg med trubbiga toppar som växer till sig på mina knän där jag far fram mellan gamla tänder, i virvlande jojk ovanpå den lilla barkbåten.

torsdag 20 mars 2014

Logg 22

Efter så långa vandringar att mina ben stumnat och armarna börjat klia och till och med händerna sticktes fastän varken myggor eller getingar kunde ta sig fram i den tjocka, mörka luften tätnade alltsammans plötsligt fortare och fortare tills jag befann mig i en bergmassiv. Upp och ner saknades, men fattades mig inte. Inget att fatta.

Jag tror inte att tid gick. Om sol eller måne fanns så inte var dom innefattade i berget. Men plötsligt fick jag för mig ett golv, tunt och silvergrått. Speglade uppåt, så det hade kunnat vara hur massivt och tjockt som helst. Men mina fötter måste ha börjat förflytta sig över det, för jag kunde avgöra på resonansen att det inte var massivt. Det var tunt som papper, som det frasande skalmembran när snigeln är nyfödd, men torkat bort. Det brast. Men bara för ena benet, som dinglade ner i nåt okänt där under. Här uppe låg resten av mig och kippade efter luft i snabba pustar. Vanliga önskningar om luft, så här på vakens ovansida var allt som vanligt. Ovanligt skräckslaget och att hjärtat pumpade på snabbt för dom korta vindpustarna att få fatt på, men i stort sett vanligt och känt. Golv, luft, rörelse. Berget som kommit, tätnat och skingrats. Eller blåst upp sig till bubblor, så väldiga att min närsynthet gjorde hemlig sak om dom hade några väggar eller inte. Men benet där nere i vaken dinglade kring.

Jag har länge sjungit en sång om att gå till havs. Nu började luftkorgen gnola på en låt om en matros som satt fast med foten i en potta. Då ropade en kulla nåt om pottaska. Jag kunde inte höra riktigt. Jag tror att kulningen kom ända från dalarna, och det verkade inte vara nästgårds. Men pottaska hörde jag tydligt. Slumrade till och började drömma om att komma loss, att pottan sprack och att jag rörde mig över något ljust och platt och tätt och att mina fötter, åtminstone den som varit i pottan skrev tecken över det vita täta platta. Just som mina drömmar började ana ögon på någon som gick efter mig och läste vad min pottaskdrypande fot tecknat, brakade det till utav bara helvete!

Och jag föll ner i en väldig sal. Tumlade omkring bland mat och musik och sammetsklädda kvinnobarmar som bullrade vänligt och betryggande opersonligt. Orkestrar överallt och vita skjortor med krås som blänkte till och sa bevingade ord som kastade sig mot den väldiga bergasalens väggar och kom tillbaka lite då och då. Otaliga krus. Eld på småfötter överallt. Eld som var samma och som var den första och den sista. Jag var på en fest!

Festen och maten och alla tjocka läppar och ögon som eldar och krusen och lädret och klirret dånade i mig. Som feta fallenfallet dånar nedför lade jag mig att dåsa under bordet ett slag. Kängor och fötter och vador och ylle. Guldskor och vrister som viftade till när skratt tog fart och på nytt rullade över bordskivan ovanför mitt huvud.

Från mitt halvdunkel under trädet fick jag fäste på något lite ljusare borta i mörkret nära det mörka jag bara anar som salens hud. Hitom den kanske skrovliga bergväggen något ljust som står uppstaplat utmed. Och så hör jag dropparna genom allt brus. Klart och tydligt vatten. Dropp. Dropp. Men jag ser det inte.

Festen som fortsätter. Bergakungen som kommer in. Stycken som avlöser varandra. Bergakungen som går ut för att kunna komma in igen. Åren går. Då ser jag att det vita växer för var droppe. Hänger som fladdermöss i stenen och växer till sig av det osynliga vattnet som droppar. Nedanför växer det också. Sockertoppar på tillväxt av osynligt vatten. Sneglar jag längsmed bergasalens grottväggar ser jag dem överallt. Tänder som växer. Ojämna sylvassa tänder. Ovanför bordets skiva lutar sig alla fram över mot varandra. Skrattar och dricker och tuggar. Men tänderna där borta i det kalla halvmörkret som ingen bryr sig om, sitter på orörliga käkar. Och de tuggar inget, har inget svalg, mals aldrig. Bara växer.