Logg 26

Veckorna som gått sen jag senast skrev har inga namn, så jag vet inte hur många dom varit. Kanske har ingen tid gått alls. Däruppe. Därnere. Härinne och här ut i kring. Dvärgen sitter kvar fram på toften som han nu gränslar med sina små trubbiga ben.
De sista som hade namn var väl det där med att sträcka sig efter, inte nå, och sjunka tillbaka. Som om inget hänt. Som om. Kanske var det så tiden stannade av. Som om. Och så var det klippt. Och trevandet efter djurpälsar som likande håret hans. Nästan som en… liknar en… som en… som att… Och så försvann tiden. Rakt av som avklippt muskelstyrka, hår som slutar växa.

Men så känner jag på mitt blod. Att det susar omkring i sina osynliga omloppsbanor. Och jag kollar akteröver och ser vissa virvlar i farvattnet, även om dom försvinner nästan direkt. Och då fattar jag att det kan ha varit på det sättet hela denna tid. Inte som spåren jag lämnade efter mig i salen, pottaskans tecken med foten till pennudd och min hemliga skräck och önskan om ett öga som skulle gå efter och läsa. Nej, inga tecken som ligger kvar och kan utrönas. Bara vattenvirvlar, skrift i vatten, försvinnande samtidigt som dom skriver sig, utan för och akter, omöjliga att fatta tag i. Med min hand, med dvärgens hand, eller någon annans. Och inga ögon som läser, bara maneter som slungas runt och händelsevis plankton som sugs in i dom.

Jag vet inte vem det är jag har fått i båten. Då och då vänder han sitt ansikte halvt bakåt halvt framåt och håller tal. Kryptiska uppläxningar och predikningar till höger och vänster. Motsägelsefulla påståenden som han säger att han läst i noggrant skrivna böcker, fastän han stup i ett intygar att han aldrig läst nån bok. Han säger till exempel: ”Dåre den som fortfar att leva, men så stora dårar äro vi! Och just detta är det mest dåraktiga i livet!” Som om det vore jag själv som pratat sådan smörja höjer jag min knutna näve och smockar till honom med all sittande kraft jag har, rakt mot hans platta bakhuvud. Jag ser det gå i kras som en tom vas, och får då syn på gallijonsfiguren av halm han suttit och flätat framför sig. Men känner sen hånet i luften som min näve hänger löst i, har svingat sig i utan att nå skallen hans, bara nätt och jämt nått den med min inbillning och nu med näven hängande i hånluften klart och tydligt inte ens så pass. Med blicken klar igen sitter han kvar där framme som om inget hänt. Inget har hänt. Framför honom kanske en gallionsfigur av halm. Kanske inte. Det kan jag inte veta och hamnar i grubblerier som spottar på min avflammande ilska som kryper ihop ner i stövlarnas sulor och stannar av all tid igen så att gjorde det egentligen detsamma om vore man levande eller död. Och dvärgjäveln sitter därframme och sjunger små sånger, vaggar från sida till sida.