Logg 25

Jag satte honom längst fram på toften. Först ställde han sig opp på händer ett slag. Det dröp alltmöjligt ned från hans fickor. En del klonkade till mot båten och sjönk ner i vattnet sen. Annat, lättare saker, flög i väg eller luckrades upp. Han var ännu rödare i ansiktet när han satte sig ner, men jag tror att det inte längre var ilskan som gjort det rött som just först när vi stötte ihop. Men han verkar fortfarande vresig. Vindpustarna som kommer hit bak luktar som det. Till och med hans små runda fjärtar då och då luktar som det.

Nu sitter han och blickar framöver. Stilla sitter han och blickar. Jag blickar också. Jag blickar på hans korta rygg och breda nacke och uppsidan på hans lilla rumpa som slutar med ett läderbälte som håller uppe hans trasade kostymbyxor. En gång låg Lajkan på rygg med gluggarna invid elden och frågade rakt ut i kåtan: ”Har himlen någon rumpa?” Inte ens farmor kunde svara.

Och på hans hår! Vilket hår! Jag böjer mig fram för att känna på det. Jätteförsiktigt, tänker jag, så han inte märker det. Jag håller andan så att han inte ska känna nåt drag eller så, eller båten vingla till. Sträcker mig alldeles tyst så långt det går. Men min arm är för kort. Så jag drar in luften tyst på tillbakaväg igen och sipprar försiktigt ut den genom mungipan sen, när jag åter är rak som om jag inte, aldrig, böjt mig fram alls.

Hans ansikte är vänt framåt sen länge. Åt det håll vi är på väg alltså. Den korta kroppen är så bred så att jag inte ser nåt av det hållet genom ögat, men vad gör väl det. Jag hade att kasta bort robladen när jag skulle till att häva honom ombord ju.

Hans svarta, tjocka hår börjar torka, tror jag, men är ändå glansigt. Svart och flikit mot bred och kort nacke och mot dom köttiga örsnibbarna som räcker längre ut än ganska knorvliga ovanmusslor. Det ser vaxigt ut som pälsen på ett djur jag inte minns namnet på. En tjockhudad labrador som ätit flott var dag i åratal. Eller kanske en korp eller råka förresten. Han har slutat att fräsa så dant. Och han verkar knappt märka mig. I alla fall bry han sig inte om mig. Om han sitter och spottar i vattnet framför kan jag inte se det. Men varför skulle han göra det? För att återställa vattenytans höjd, när hans kropp nu saknas. Då vore han idiot. Det kanske han är, men det tror jag inte. Dåre kanske, men inte idiot, för han sitter där framme med trubbig näsa framåt. Och eftersom han inte verkar bry sig om mig känns det som om han börjar inta mig mer och mer, liksom breda ut sig, ovetande om mig. Nej alltså obryende om mig. Jag tror att det kan vara därför han breder ut sig, så pass, också inom mig, nästan som om jag inte finns. Vi guppar fram så länge, länge. Och det är som om det fanns en sol.

Efter ännu längre tid märker jag att han sjunger. En liten ramsa som går runt runt. Några enstaka toner bara, runt runt. Och han gungar. Sida till sida, sida till sida. Helt lite. Vaggar han. Vaggar jag. Vaggar vi i båten fram. Och jag börjar tänka på när jag gick i skogen hösten 2010 och tänkte att jag borde skaffa mig ett arbete. Och så kom till Vilhelmina och därifrån vidare sen, ner till Stockholm först och så vidare till Värnamo, så det blev ju något annat än vaggning, om man bortser från resan och bilmotorn och det där. Men, nu, något slags rytm här i båten alltså. Så liten att den nästan skulle kunna vara obetydlig, men ändå göra en poets tillvaro dräglig.