Logg 27

Vattnet i grottrummen vi far omkring i har stigit till en tät dimma som vi hostar i, men ingen av oss spottar längre mot någon vattenyta. Det finns ingenting att spotta på. Jag ser inte dvärgen framför mig, men jag känner honom. Och jag tänker på tjärnen därhemma. Den blanka vattenspegeln som min förtvivlan var nära att krossa mig mot, göra slut på mig mot. Hellre drunkna än krossas, tänker jag fortsatt. Kvävas osedd av blind dimma om så måste.

Klarheten nyss, när jag fattade att jag inte vet om det finns någon flätad halm framför dvärgen eller inte, var så svidande salt och klar och dum. Den har i alla fall nu bäddat in sig i något. Täta små vattendroppar det tack å lov inte går att få syn på.

Allt ska vara. Men allt som flyter omkring och aldrig stöter i något blir kanske tillslut samma sak som ingenting. Inte ens ett minne. Allt som stöter i och benämns går ju att minnas. Fast det förlorar ju i samma grunda stöt sin vikt. Och det är en närapå outhärdligt sak att känna till. Då är det ju skönt och luddigt att känna dimman helt mjukt tätna runt oss istället.

Och vi vaggar. Vi är två i båten och vi vaggar, men skulle inte få för oss att somna. Då skulle någon av oss kunna ha ihjäl den andra. Så länge vi båda är vakna och sitter upprätt är det omöjligt, även fast vi inte ser något.