Jag tror inte att tid gick. Om sol eller måne fanns så inte var dom innefattade i berget. Men plötsligt fick jag för mig ett golv, tunt och silvergrått. Speglade uppåt, så det hade kunnat vara hur massivt och tjockt som helst. Men mina fötter måste ha börjat förflytta sig över det, för jag kunde avgöra på resonansen att det inte var massivt. Det var tunt som papper, som det frasande skalmembran när snigeln är nyfödd, men torkat bort. Det brast. Men bara för ena benet, som dinglade ner i nåt okänt där under. Här uppe låg resten av mig och kippade efter luft i snabba pustar. Vanliga önskningar om luft, så här på vakens ovansida var allt som vanligt. Ovanligt skräckslaget och att hjärtat pumpade på snabbt för dom korta vindpustarna att få fatt på, men i stort sett vanligt och känt. Golv, luft, rörelse. Berget som kommit, tätnat och skingrats. Eller blåst upp sig till bubblor, så väldiga att min närsynthet gjorde hemlig sak om dom hade några väggar eller inte. Men benet där nere i vaken dinglade kring.
Jag har länge sjungit en sång om att gå till havs. Nu började luftkorgen gnola på en låt om en matros som satt fast med foten i en potta. Då ropade en kulla nåt om pottaska. Jag kunde inte höra riktigt. Jag tror att kulningen kom ända från dalarna, och det verkade inte vara nästgårds. Men pottaska hörde jag tydligt. Slumrade till och började drömma om att komma loss, att pottan sprack och att jag rörde mig över något ljust och platt och tätt och att mina fötter, åtminstone den som varit i pottan skrev tecken över det vita täta platta. Just som mina drömmar började ana ögon på någon som gick efter mig och läste vad min pottaskdrypande fot tecknat, brakade det till utav bara helvete!
Och jag föll ner i en väldig sal. Tumlade omkring bland mat och musik och sammetsklädda kvinnobarmar som bullrade vänligt och betryggande opersonligt. Orkestrar överallt och vita skjortor med krås som blänkte till och sa bevingade ord som kastade sig mot den väldiga bergasalens väggar och kom tillbaka lite då och då. Otaliga krus. Eld på småfötter överallt. Eld som var samma och som var den första och den sista. Jag var på en fest!
Festen och maten och alla tjocka läppar och ögon som eldar och krusen och lädret och klirret dånade i mig. Som feta fallenfallet dånar nedför lade jag mig att dåsa under bordet ett slag. Kängor och fötter och vador och ylle. Guldskor och vrister som viftade till när skratt tog fart och på nytt rullade över bordskivan ovanför mitt huvud.
Från mitt halvdunkel under trädet fick jag fäste på något lite ljusare borta i mörkret nära det mörka jag bara anar som salens hud. Hitom den kanske skrovliga bergväggen något ljust som står uppstaplat utmed. Och så hör jag dropparna genom allt brus. Klart och tydligt vatten. Dropp. Dropp. Men jag ser det inte.
Festen som fortsätter. Bergakungen som kommer in. Stycken som avlöser varandra. Bergakungen som går ut för att kunna komma in igen. Åren går. Då ser jag att det vita växer för var droppe. Hänger som fladdermöss i stenen och växer till sig av det osynliga vattnet som droppar. Nedanför växer det också. Sockertoppar på tillväxt av osynligt vatten. Sneglar jag längsmed bergasalens grottväggar ser jag dem överallt. Tänder som växer. Ojämna sylvassa tänder. Ovanför bordets skiva lutar sig alla fram över mot varandra. Skrattar och dricker och tuggar. Men tänderna där borta i det kalla halvmörkret som ingen bryr sig om, sitter på orörliga käkar. Och de tuggar inget, har inget svalg, mals aldrig. Bara växer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar