Sidor

fredag 5 december 2014

Logg 41

Uppriktigheten kom inkittlande i näsborrarna mina där jag låg stelbent och låtsades död. Frän var den, kom och luktade kattpink. Men kattfan själv försvunnen och pölen inte stort mer än en mörk torrhet numera. Men frän och pustande fortsatt av vind som då måste röra på sig, trots allt i alla fall, ur den mörka fläcken bredvid mitt bylte. Fräna pustar som uppriktigheten i hela saken nu: Jag saknar dvärgen och att här kan jag inte ligga och vara död.

Det var skillnad, förr, på stranden då. När vi spolats i land och det var rätt nyss. När jag sov räv. Här under verandan som är bortglömd av kanske ingen alls, som ingen stiger ut på, skillnad här nu under allt. Och mina påkar… Voj! Dom är så lättlurade att det inte är nån konst kan jag ha tänkt därborta i bedrövelsens varma tjut när jag lade mig här och trodde mig dra dem bortom ljuset. Men det blev nog tvärtom med den saken. Utan snygga trick och lurendrejeri ens att dom behövde så pass som. Dom bara stelnar knappt utan att jag märkte av. Börjat eka nu ändå, träigt mot märgen som ett brus att inte höra stort att lägga märket till, innan slagen till mark av vattenmassor stela i isblock större än berg. Men ändå.

Tur nog kom stanket av pinket och den försvunna katten och fick reson i mig. Sen det blivit ljust ordentligt har jag vickat och vickat, lirkat och jämrat. Dom börjar kännas rätt så skapliga nu så. Och rullet funkar nästan helt mig utan till. Liten, liten sats, bara. Jag rullar ut och det är varmare därute på gårdsplan, eller vad det skulle till att likna bli. Ont så det skriker i påkarna när jag häver mig upp på dom. Men sånt inte att bry sig om. Stapplar runt ett slag, runt runt på plan och dom kvicknar till. Sticker och har sig men kvicknar och kvicknar. Skallen min är som sömnen men utan dröm å gamman. Det kanhända blir annat sen. Kan vara värt å försöka. Jag fick ju satsen att rulla mig ut på, ja. Nåt ska väl den ha kommit ifrån då. Annars tar jag samma sats baklänges ett stycke och gör slut på mig, på någe vis.

Men. Nej. Runt, runt och bena bär och slutar stickas och börjar kräva. Rytm. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk. Dunk-dunk, stum-stuum-dunk.
Inte mycket till rytm egentligen. Men att höra på det det där dunkandet av fötterna mina mot jorden som torkat upp skapligt i all denna tystnad. Och så då och då en och annan enformig melodislinga från magen oppepå. Knappast någon skönsång, men ändå. Och så dvärgen. Att jag saknar. Jaha.

När jag gick i skogen bort i tiden förrut var hunger till att vara underhållning och hopp om bär och smågnol. Men visst blev svampen maskäten alldeles tillslut den med och jag började gå och önska mig en rytm. Då var det väl något smågnolande som skulle till att blomma ut i full jojk jag tänkte mig, jo, vill jag minnas. Rimflätor som torkade och sprack samman förstås. Sprack ideligen opp förstås. Och hemlängtan i varenda fågelkropp, men mossan tät och grön och mjuk för middagslur, jovisst.

Här! Här nåt annat! Alldeles! Skrik som ska ut och skrika och som sitter fast i tvång och städ av halvdöd. Men rytm, tja, rytm, jo, det behöver jag som aldrig förr om påkarna ska bära kroppen min nå mera. Jag måste finna mig ett jobb.