Logg 24

Det fräser och skummar kring mig. Under farkosten rasslar det som ofödda lungors sång. Jag sitter stilla och fattar att skriva hem vore vanligt och trevligt så här dags i livet. Att jag varit på fest. Men jag hörde städer och grottor och salar som smällde av en efter en på avstånd bakom mig. Dova bergsprängningar i någon annans huvud när jag for. Berätta åtminstone vart jag är på väg, men vet ju inte alls. Göra upp föreställningar om landningsbanor för det skrivna inte heller. Bara brusar på, kittlar och visslar under rumpan. Ilar lite grann. Den lilla pennstump jag hade i fickan förut föll förresten ur i en kort bön om att bli välkommen på festen, just som vaken sprack upp under mig förut, pottan sprack och mitt golv plötsligt ett hål i festsalens tak. Och flaskan jag har är ännu inte tom, så inget kuvert heller. Men när man sitter still såhär och ändock far framöver finns det tid att konkludera och lägga somligt tillrätta på en bit papper. Men det pappersfnasiga i båtens skrov har nog vissa och ojämna inristningar som sagt. Dom läses bergis av vattnet som jämnar till och suddar ut allteftersom vi far. Det är ju en väldig otakt därnere känns det som och måste skava en del på undersidan, tror jag. Båten åt ena hållet, vattnet åt det andra verkar det ju som. Och kanske far och virvlar vattenmassorna småningom uppåt nånstans och farsan dricker det rätt vad det är med skopan ur hinken på farstubron och så var det meddelandet framfört i alla fall. Men var hans grabb är och vad som stod i båtens skrov innan det gnagdes ner och försvann bortöver vet inte ens han själv.

Överallt kristaller nu, i väldiga slott där ingen bor, vad jag kan se och höra. Allt tystare och tystare och vattnet börjar bli stillsamt och blått. Vinkar åt några mindre isflak, men dom glider tystlåtna och blicklöst förbi. Här kan inga fåglar leva. Jomen om dom kunde det, hur skulle dom komma hit? Allt är så smalt och blankt och tystnande att det måste vara omöjligt att stiga ner ifrån himlens höjd som inte ens syns röken av härinne. Så vad är det där för vipphane? Svart tofs som sticker upp ovanför vattenytan. Kraxar gör den också om det nu är från den där lilla skallen oljudet kommer. Jag lossar ett par flisor från båtens flank och paddlar fram till eländet och det är ju satan a perkillää en människoskalle! ”Lappjävel, lappjävel!” skriker fanstyget när jag närmar mig, och slutar inte medan jag häver upp honom över aktern. Vattenmassor som dryper iskalla i störtfloder ner i bassängen igen och en stank som satan från den lilla satta kroppen. Inte mer än handrygg hög. Dra på trissor! En dvärjjävel! Som gormar och morrar och går på. Spottar och fräser ursinnigt om nån jävla lapp han sett och läst. Fly ti rackarn!