Logg 23

Det verkar inte finnas någon natt eller dag här. Bara rusets brus och dyningar. Jag ligger fortfarande på rygg och känner kylan från stengolvet stråla in genom kolten. Så rus, dyningar och ett golv. Så pass. Och min rygg. Och ett ben som sover. Det andra är vaket och puttar lite på en vippande sandalett, en guldstrumpas innehåll. Och så läpparna där igen. Breda och pratande. Uppskruvade ingen vet hur. Och så pärlhalsbandet. Och sammeten och kristallerna. Ur dom rinner det ner blöt glömska hit till mig. Jag har kanske sovit ett slag, eller bara domnat bort ett tag, men inte dött eller så, det vet jag, för jag har hela tiden känt lukten av bordsskivans trä genom mina näsborrar. Och en del fotsvett i ojämna pustar. Men att jag slumrat är nog sant, för först nu är det jag känner golvet igen. Och ena skuldran som är vass rätt vad det är.

Jag har tagit kniven ur slidan och karvat på bordets undersida. En bild som lossnat och fallit ner i ansiktet. Jag stoppar den i fickan, kniven tillbaka i slidan och vrider på huvudet för att känna om golvet också finns för att svalka min kind lite. Ja. Och så kommer kristallkruset hit ner igen. Det krulliga håret, den glansiga skrattande suddiga blicken. Det kalla golvet passar på att ge mig lite kvickhet. Jag håller fram min tomma plunta istället för käften. Det mesta hamna utanför men resten, som är ganska mycket, rätt ner i det beräknande stålet. Skruvar åt korken och känner på håret. Fastbundet i ett stolsben, men så slarvigt att det bara är att knyta upp.

Kastar min blick bortöver igen. Förbi ljuskorridoren där vador och skor och tofsar och hopp går förbi då och då. Kastar bort blicken till det där som skulle kunna vara grottans vägg därborti dunklet. Och så dom vita tänderna. Att jag inte hade drömt dom. Att dom finns kvar, ännu lite högre nedtill, ännu lite längre upptill. Att jag inte hade drömt, för jag känner skulderbladet och vill ta tillbaka vad jag kastat bort. Så jag försöker hasa mig ut mellan stols- och människoben. Ingen verkar märka nåt däruppe bland.

Foten som somnade i pottan förut sover än. Jag får släpa den efter mig och jag ska ju inte långt. Bara bort till dom märkliga tänderna.

Dom är större än jag trodde. Och skrovligare än dom såg ut att vara från platsen under bordet. Jag tar fatt runt en hög och spetsig bamsing och känner på den med tungan. Salt! Salt tand som står upprätt och väntar på nästa droppe! Det drar alldeles ihop sig på tungan, längst in i käften, krullar sig längsmed ändarna på min tandrad, men jag biter inte. Det vore dumt. Vad skulle mina fjolårständer skaffa i motstånd mot dessa, som stått här och vuxit sen innan allting. Jag tränger mig mellan och orkestrarnas stråkar bortifrån salen hörs lite mindre nu för alla droppljud av det gamla vattnet som gråter överallt omkring mig.

Jag sitter bland alla dessa tänder utan käkar och drar upp knäna mot mina egna. Det är en frän och salt lukt här inne i grottans käft, och mycket gulare än vad många kanske tror. Gråten som pågått sen innan all sorg kom. Jag tittar uppåt och ser hur den bara faller och faller, fångas och fångas och faller och faller. Men så hör jag ett brus, som inte är festen. Släpar mig ännu ett stycke in mellan den växande salta mjölkens tappar och hörntänder. Jodå! En bubblig bäckfåra! Med klart om än osynlig blick och riktning. Jag känner törsten, men detta är ändå sånt vatten man ska vara försiktig med att dricka, så jag känner i fickan efter pluntan istället.

Glömde bort pluntan när jag drog upp träbiten som fallit över mitt ansikte förut. Drar upp den och fattar att den! Lägger den på vattnet och håller emot när vattnet vill dra den med sig. Först min rumpa ovanpå och sen dra iväg! Brus, brus, brus när vattnet under mig kanske slipar ner några inristade streck i båtens skrov när vi drar fram på det kalla klara vattnet. Farten blir en sång. Om Lajkan och seglatsen till dom främmande länderna. Om dom där tecknen min pottaskdoppade fot skrev över golvet förut, när jag släpade den efter mig i den stora salen. Men mest ändå en aldrig och alltid sjungen jojk. En jojk som ingen kan höra här bland alla saltstoder, med kratrar där öronen skulle ha varit. Men ändå en jojk! Och utan att vara varmt eller kallt har gammalt vatten börjat droppa också ur mina ögon. Jag märker det på högarna av salt, små berg med trubbiga toppar som växer till sig på mina knän där jag far fram mellan gamla tänder, i virvlande jojk ovanpå den lilla barkbåten.