Logg 34

Och så flaxar det till i skynket som hängt lugnt och fridsamt för dörrhålet till huset det brakat så dant i. Och ut flyger en kärring som sätter av i nordlig riktning. Jag hinner inte se så värst, men nog var det en kärring alltid. Insvept ordentligt i grannlåt och nåt rött kring skallen som fladdrar iväg mellan de trädstammar som står helt få och låga lugnt och stilla, precis som dvärgen och jag. Betraktat det hela, kanonkulan som sköt ut ur huset och försvann bortöver. Först braket, sen kanonkulan. Som dundret och blixten. Men regnet kommer inte. Vi bara står där i solen. Träden lugna och stilla med sina skuggande kronor. Dvärgen och jag mest förvånade, mitt i solen på den vattenfläckade gårdsplanen. Vi kollar på varandra, sen lämnar vi pumpen och går sida vid sida bort till huset hon flög ut ifrån. Människa, helt klart, för när vi närmar oss trappavsatsen innan skynket som hänger stilla igen för dörrhålet, ser vi i sandjorden avtryck av trampdynorna hennes. Hälavtrycket och tårna med. Fem stycken. Fem tår för varje steg ligger still i sanden fastän hon for iväg med sån fart!



Så går vi in. Det är mörkt i vrårna och vi som kom från sol ser knappt nåt, förutom himlen som kikar fram genom hålet i taket. Det måste vara det som brakade så när det blev till nyss. På dagsljuset som skjuter ner som ett rör genom hålet ser vi dammet som fortfarande far omkring efter tumultet. Men damm som seglar runt på det där sättet har ingen brådska och är rena rama motsatsen till dramatiskt uppsprickande av tak. Men vi fattar. I alla fall jag. Dvärgen vet jag inte. Han säger ingenting. Istället stegar han bort till det bortersta hörnet invid högen av skrot som nog varit tak, kryper ihop och kilar in en bit från skrothögen under huvudet och somnar helt brådstörtat.

Det är svalt och skönt härinne. Jag sätter mig bredvid hans snarkande sömn. Tittar på pelaren av kringflygande damm framför oss. Pålen som leder till himlen där ute. Det luktar skumt. Död råtta i nåt skumt hörn kanske. Men det är svalt och skönt som sagt, och kroppen min är fortfarande i fröjd av det goda, kalla vattnet från brunnen. Jag undrar om kärringen kommer att komma tillbaka. Kanske att hon inte vågar om dvärgjäveln ska snarka såhär. Jag knuffar på honom, men han bara smaskar lite i luften och börjar sen om med sitt snarkande. Jag tittar in i dammet i pelaren. I en evighet.