Sidor

onsdag 30 april 2014

Logg 36

Hunger. Jaha. Och så vispar det till i skynket för dörröppningen. Och där står kärringen som satte iväg mellan trädstammarna förut. Med ved i famnen. Jag känner igen 'na på hucklet. Jag bankar på dvärgen som harklar bort sömn och hasar upp till sittande bredvid mig, känner jag, utan att ta blicken från kärringen. Hennes ansikte är som ett sto som gått på bete, som sett måne och sol, spänts för vagn och sprungit till skogs, löpt över vidder och bäckar som hunnit byta namn flera gånger, fastnat i kärr men tagit sig upp, diat föl och vunnit slagsmål, blivit knivhuggen och läkt samman. Med mera. Skinnet är brunt med djupa skåror i vackra mönster. Blåst och vatten. Så hon ändrar inte min för nåt så litet som vi två i hörnet av ett fyrkantigt hus, inte så mycket som en skiftning över dragen när hon får syn på oss, dvärgen och lappen som halvligger i hörnet och glor.

Med en kropp rak som ett streck går hon bara mot hörnet och fram till ljuspålen vi sitter vid och häver ner sin vedlast och lossar remmarna. Fattar tag om kjoltygen så dom kommer rätt när hon sätter sig på fotsulorna som en fällkniv, med knäna uppstickande vid armhålorna. Hon vet helt klart om oss, men stirrar inte alls som vi. Inte alls. Ordnar veden istället, en del av den för brasa mitt under hålet i taket, mitt i dansen hon ger fan i. Tar fram ett par stenar och en bit fnöske ur tygtrasorna någonstans istället. Slår kvickt och enträget, liksom blicken hennes, ja som hela hennes gestalt, och får snart fyr. Vi säger inget. Bara glor. Från den ena till den andra. Inte på varandra. Från kärringen till elden, som flammar upp helt tyst och mäktig, tillbaka till kärringens lika tysta, men mera sammanbitna flamma.

Så plockar hon fram ett par kärl från skumrasket bakom ryggen hennes. Några ägg och en del annat. Ägg ser jag i alla fall. Och några papperspåsar samt ett stort krus hon måste fatta med bägge händerna. Jag lägger ihop trots allt och får hopp om ett mål mat. Hon vispar i kärlet med sammanbunden sly och fast blick. Tss, tss, tss, tss. Tss, tss, tss, tss. Och så vidare. Sen häller hon den tjocka smeten i det andra kärlet och ställer det i eldens utkant där det börjat glöda rätt bra sen lågorna tröttnat på platsen i utkanten.. Det är egentligen inte förrän nu hon tittar på oss. Först på dvärgjäveln, sen på mig, Samson Lasko. Stint, mitt i blicken på mig. Sen vänder hon kastrullen i utkanten av elden och börjar ordna med klabbar och sly hon ställt ifrån sig. Ordnar veden i storleksordning, efter vad det verkar. Det börjar lukta gott. Magen har liksom stelnat och ger ingen signal, men det blir blött, mer och mer blött, i munnen. Jag kollar på dvärgen helt snabbt, och ser att hans ögon lysa, rakt fram, av förväntan. På en mumsbit, som jag?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar