Logg 35

Vad den karln kan sova! Är sovning, mån tro, hans slag av att vänta? Rätta sättet det, i så fall, när han har n’Samson i full vidvakenhet. Att hålla utkik i händelse den händelse vi väntar på inträffar. Är karlhalvan så säker på att jag ska skaka bort sömnen ur’n då? Jo. Men. Och. Vad är det vi väntar på? Jag bligar på dansen som pågår i pålen. Så svävande stötlöst att det hade fått mig i sömn om jag hade så mycket som en gnutta kvar av det slaget i kroppen. Men icke. Dammets dans i pålen pågår och plågar mig med sin konstanta oinbjudning. Mitt ena lår är ju grövre än själva pelaren vars dansen pågår! Då går det ju inte heller att bjuda upp. Då är det inte en fråga om att vara blyg, eller en fråga om att ha darriga ben eller för mycket brännvin innanför västen. Nej, då är det själva doningarnas proportioner som får en karl av min storlek att bli sittande där han sitter. Hungrig så att kurrandet i kistan givit upp, gnisslar inte ens längre. Tvärtyst. Överallt. Måste röra mig. Går ut. Där är det där ljudskaket kvar. Låter som en sekundvisare på ett armbandsur som hakat upp sig och står och slår utan håg mellan två tider. Att man ligger sömnlös med örat mot och hör, hör hur utled visaren är på det lilla utrymmet mellan två tecken i en rundel, att den trissat tempot och lägger till en viss otakt mellan för att stå ut i på den trånga platsen? Men jag ser ingen klocka. Inte ens att brunnspinnen ritar något sträck i sanden. Är det solens ljud? Het är den hur som helst så jag går in i kåken igen och sjunker ner vid dvärgen. Blåser lite på dammet i ljuspelaren så det byter virvel ett litet slag. Men är snart tillbaka i samma som nyss. Bryr sig inte om mig. Dansar runt i sin enda och eviga dag. Allt annat är stilla. Vad är det här för plats vi kommit till egentligen? Väntar vi på något särskilt? Dvärgen har vänt ansiktet mot väggen.