Logg 33

Vi reste oss. Det tog jättelång tid. Men till slut var vi på fötter bägge två. Så började vi gå inåt land. Måste hitta nåt att äta. Jag gick framerst, dvärgen efter och liksom hoppade sina korta steg bakom ryggen på mig. Landskapet var lågt, men började stiga liten aning. Och lite grön växtlighet att härja fötterna genom. Små låga bulliga buskar av nå slag här å var. Runda, med små halvrunda blad. Vissa av dem., andra, som av allt att döma gett upp andan i solgassets evighet, helt och hållet grå. Allihop mycket lägre än fjällbjörken. Över alltsammans, genom alltsammans, ett konstigt ljud. Det var mer som ett kittel i örongångarna än ett riktigt ljud kanske. Som om fågelkvitter och vinddrag gjort gemensam sak i hettan. Och brett ut sig överallt som ett luftens migrän. Just innan anfallet. Upphakat på detta innan. Ibland starkare, ibland som på avstånd. Fast, nä, det var inte fråga om avstånd. Det var en av sakerna som var så konstiga med detta. Ljudet var inte inne i skallen, inte som tinnitus, eller så. Och jag tror inte heller att det riktigt NÅDDE öronen, det liksom bara var. Stod som en sky, eller hur jag ska säga. Gick i vågor, men utan linje. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte vad det var. Kanske solens ljud. När ljuset står nästan som stilla.


I alla fall gick vi i det där ett bra tag innan vi fick syn på några hus. Fyra platta, vita små rackare med liksom en tom gårdsplan i mitten. Men inte helt tom. Rakt upp som om stallporten flugit upp ur marken stod en rejäl doning upp ur den ljusa jorden. Jag tror att den helt nyligen rest sig, fortfarande kikade kring och hoppades att någons ögon skulle träffa den. Det gjorde någons ögon. Någons ögon befann sig just jämt i höjt med den rundade toppen på doningen. Och han klev genast fram till den med sina korta steg. Hade händerna upp över skallen och fattade tag om en av pinnarna om stack ut på ömse sidor. Den var lös och dvärgen verkade helt beredd på det började hoppa upp å ner med pinnen i ett stadigt tag. Upp å ner, upp å ner. Han svettades så det rann om pannan och det blev några blöta fläckar i jorden som var nästan som sand. Sådär höll han på ett bra tag. Jag stod några famnar ifrån jag och bara glodde lite håglöst. Men så kom jag på var jag sett nåt liknande förut! Det var ju en sån som han pojken Glenn visat mig borti Älta där i fjol! En pump som ledde ner till en brunn! Den hade visserligen bara haft en pinne som stack ut, inte nån lös på andra sidan utan nån sorts knapp att trycka på så det sprutade, men det måste vara en sån brunnspump! Medan dvärgen kämpade upp och ner och spottade och småsvor då och då, hamnade jag liksom vimmelkantig i värmen och hoppades så starkt på att det skulle bli vatten av det hela att det där ljudet som stått ikring oss sen vi lämnat stranden liksom kom bort. Utan att jag vet hur det kom sig så var jag plötsligen mitt i en jojk. Om den där grabben Glenn bort i Älta, som när jag berättat om hur jag fått krafter och slungat jättestenen över tjärnen där borti urminnestiden, sagt att han vetat vart kraften hade kommit ifrån. Ovanifrån sa den knäppgöken!

Ja, jag stod där nästan helt stilla, vevade bara lite grann med armarna där på gårdsplan och jojkade knäppgöken Glenn när vattnet plötsligen började forsa ur toppen på pumpen. Jag hörde dvärgjäveln skratta som ett kluckande och när jag kollade åt hans håll var han i färd med att trycka käften till det framrusande vattnet. Innan jag kom fram hade han svalt för stort och börjat hosta. Vattnet hade slutat forsa men när dvärgen knuffade bort mig för att fortsätta pumpa kände jag att vattendropparna som skvätte från hans lilla kropp var underbart kalla. Han pumpade så jag också fick att dricka. Åh! Sen turades vi åt att pumpa och dricka tills vi vart otörstiga. Var i färd med att tvätta ansikte och nacke när vi hörde ett jättebrak i ett av de små husen. Dom hade verkat helt öde allihop. Vi stannade av med att pumpa och såg på varann. Och så ett jättebrak till. Och så ännu ett. Vafalls?

Vi stod lite darrigt efter lyckan med det kalla friska vattnet. Det var helt klart att braken kom inifrån ett av. Dom hade tett sig liksom helt och hållet övergivna när vi kom nyss. Vi har inte sett en människa nån sen vi ramlade i land. Bortsett från en del småknott inte ens några djur. Var det nå slag av rovdjursnäste detta kanske? Nån som vaknat till av vårt pumpande och blivit arg som en vettvilling och börjat slå sönder taket? För så stort att det nådde upp till husets taket var det avgjort fråga om. Taket på huset braken kom från var visserligen inte högt, men väl en manshöjd. Och rök från toppen steg upp. Inte eldrök precis, mer som dammrök. Vi bara stod som stelnade invid varandra jag och dvärgjäveln och bara stirrade bortåt stugan. Jag höll handen över slidkniven, men större vapen hade vi ju inga.