Logg 31

Sanden knarrar under stövlarna mina som vore den kallaste snö. Hade inte havsvattnet väsnas på högersidan kunde man ta språngmarchen för att ske opp på fjället, och småflugsvärmarna jag springer igenom som renar på långt håll. Men havets brus är inte heller stort annat än småspikens ljud i snöstorm. Än luften då? Som river salt ner och ut, ner och ut i igen ur lungorna mina. Kunde vara minusgrader som åker ner för att jävlas. Att det inte är större skillnad på köldens eld och hettans! Men det där som skulle vara inte. Det man springer ifrån i det man springer mitt i, det som skulle vara inte, för den som vore så dum att han tittade efter. Det är inte vitt, utan gult. Ljust, ljust gult. Sanden, men också liksom själva luften. Och som sagt: Något därutöver som bäst voro osagt. Och färgskillnaden, vi kan kalla den så, är ingen liten skillnad. För den förändrar inte enstaka ting utan alltsammans.

Jag springer i salig tidlöshet så pass att jag nätt opp har glömt bort dvärgjäveln när jag får syn på honom som ett förkolnat vedträ på långt håll i sanddynorna.
Jag kunde aldrig tro att det skulle ta sådan tid, så många steg sen den synen, från det att jag fick honom i sikte, till dess att jag kom fram till honom. Det är sant att sanden drar vart och ett av mina steg baköver en liten, liten aning, i vart och ett av dem som tar mig framöver. Men inte är det mycket, så det förklarar inte saken. Utan: Så liten kan han alltså ändå inte vara!

Hela vägen tänker jag, genom mina springande steg, vad jag ska ta mig till när jag kommer fram? Jag ska huka och knuffa. Jag ska ha stöveln in under honom och musklerna i ordning och fyra av så han flyger i luften ett stycke. Jag ska greppa tag om fotknölarna hans och släpa honom till havs, höra honom klucka och spotta och fräsa. Skallen kommer att slå mot sandgroparna först, på väg ner. Nej. Jag ska väcka honom. Jag ska lura av honom vad han har i fickorna och gå inåt land och sälja det. Nej. Jag ska låta honom sova och knycka det som vore han inte en karl så pass som. Nej. Jag ska sätta läpparna mot hans öra och skrika och han ska komma upp i vrede. Kampen ska återtagas. Och famntagen. Jag ska fatta bägge händerna om hans käkar i högsta stadighet och hålla ansiktet hans mot mitt eget, helt nära och orädd se rakt in i blicken. Jag ska pika honom och fråga honom och göra tvärvändningar just innan han hinner ifatt, skoja med honom tills han inte vet ens vad han visste nyss och ännu minde vad som komma ska. Nej. Jag ska tvinga honom att lära mig något. Nej. Jag ska dunka honom upp på fötter och hålla om honom då som vore han en bror. Kanske ska jag hoppa som han gjorde förut, över mig. Nej.

Uppslagen radar upp sig, men här stoppar dom, och börjar om. Knuffa, sparka, flyga i luften. Dra, väcka, lura. Fråga, reta, överlista. Omfamna, vara obrydd. Om och om igen. Vissa nya uppslag som hittar in i väven, andra som glöms bort och faller ur, några som förvrängs. Och upp i dubbelt tempo dunkar alltsammans på som en lufttunn och utmattad tramporgel under fodrande fröknars fötter. Sen tredubbelt, fyrdubbelt, ja fem- och sexdubbelt så fort, tills jag inte hinner kring dem mer.

Ju närmare desto mera oklart och oredigt hoptvinnade tankar och planer. Trådar inget kan hängas i. Tillslut är jag så nära att bara längden av en fälld fura återstår. Jag ser hans ansikte ganska skarpt, fastän blicken min guppar lite av mina steg i sanden och ögonen grumlas av svett. Han ligger med en kulle sand under skallen och ser ut över vågorna som i längtan. Som kände han inte att jag var på väg. Som brydde hans sig kanske inte om det. Så pass får jag tag i, men hinner varken till gnistan som antänder förtrytelsens knythårda lilla flamma eller till blåsten som kommer med lättnadens milsvidda suckar. För just i det att jag hunnit intill honom, just i detsamma att jag stillnar där, vänder han helt långsamt upp sitt trubbiga ansikte mot mig och ser mig rakt i synen.

Och blänket i hans svarta blick är som glömde det bort att studsa, utan far rakt in i mig. Jag blir så paff att jag bara lägger mig raklång invid honom. Som om inget särskilt. Och jag räddar så fort jag någonsin kan min blick bort åt vågorna till. Jag har hunnit ligga så på rygg bredvid honom ett slag, stel som ett intorkat piano, innan jag känner hur hans ögon äntligen släpper mig och kastar sig ut mot vågorna igen också dom.

Vi ligger så och betraktar vågor, skum, dyningar. Måsar som cirklar och dyker för byten vi inte ser. Något enstaka skepp som visar sig vid horisonten och försvinner. Det gula ljuset avtar. När det helt hastigt blir alldeles svart ikring oss har ingen av oss ännu sagt ett jota. Vi hör vågorna som sköljer över strandbrynet där nere. Jämt och sövande.