Logg 32

Vi har nog legat här och slumrat ett bra tag. Hur vet jag det? Kanske, för det har blivit liksom en grop åt oss. Fastän vi inte grävt. Världen har ombesörjt. Jag vet inte med dvärgen, men åtminstone jag har vaknat till då och då och spanat ut över horisonten. Nån enstaka gång ett skepp långt borta. Detta har känts högtidligt och det är ju underligt egentligen. Det högtidliga är ju att se ända bort till världens ände, inte att det kommer nån och stör. Ändå är det liksom då man blir varse. Eller så är man bara sällskapssjuk och antar att det finns folk ombord på skeppet. Och det är ju inte omöjligt. Har tänkt att kanske Lajkan…

När jag vaknat till sådär ett slag har jag också sneglat på dvärgen. Det är också för det som jag tänker att vi kan ha legat här ett redigt slag, för har inte skinnet hans blivit mörkare och mörkare i det smutsiga nylle? Och byxbenen hans ibland blöta, ibland torra. Det kan ju vara havet som ställt till det så förstås. Vi kan ha hasat nedöver en bit. Eller att det har kavlat upp sig till oss på nåt sätt då och då. Kanske stora vågor. På mig märks det inget, jag har ju stövlarna. Men tyget på dvärgjävelns ben har ömsom mörknat ömsom ljusnat. Som jag sett det. Det är klart, det kan ha varit piss också. Men även det skulle ju tyda på att tid har kommit och gått. Så är det nog alltså. Att tid kommit och gått.

Väntat ut oss. Kommit och gått igen, kommit och gått. Och väntat ut. Själva har vi vaknat och slumrat och vaknat till igen. Åtminstone jag. Och då är det ju inte orimligt att dvärgen också har. Och kanske glott på mig? Så kommer tiden knallande över sanddynorna igen och har väntat klart! Det vill säga: Vi är bägge vakna samtidigt och råkar kolla åt varandra till i just samma stund så det är för sent att sova räv.

Läget verkar vara som nollställt. Så kanske är det nu jag skulle kunna säga nåt. Vad som helst. Och jag skulle kunna fråga honom nåt. Vad som helst. Jag säger att jag heter Samson. Samson Lasko, säger jag. Vad heter du? Han glor på mig. Nedåttryckta svarta ögonbryn och hårt ihoppressade käkar så jag fattar att han inte fattat vad det betytt det jag pratat. Så jag dunkar en öppen handflata mot bröstet mitt ett par gånger och säger i takt med dunkningarna: Jag. Sam-son. Och sen pekar jag på hans bröst och höjer ögonbryna mina till en öppen fråga. Jag vet ju inte vad för språk karln pratar, men nåt måste han väl ha. Det end jag hört honom säga som jag begripit var "lappjävel" förut när jag fiskade upp honom. Men det kan ju ha varit nåt slags signalord, en del reagerar ju sådär när de ser mössan min. Sådär som att det finns dom som nyser när dom kommer ut i solen. Men då öppnar han plötsligt käften och säger, nej mer skriker: -Tror du jag är en idiot, lappjävel! Och spottar bredvid sig i sanden. -Jag har inget namn bara. Är det så svårt att fatta!

Och det är ganska svårt att fatta. Men vad större är är att karln snackar! Flera ord på raken. Och han fortsätter!

Folk brukar inte riktigt stå ut med att jag inte har nåt namn, säger han. Dom är väl som du, säger han och blänger med en mätsticka i synen upp och ner över mig. Flera öppningar under hans ögonbryn som åkt upp en bit när han prövar mig. Men jag är så jävla glad att han snackar så jag håller ihop käften och hoppas att han ska fortsätta. Han säger att när han var i Amerika så kallade folket honom där för Dwayne ibland. Och sen hade han rest uppöver och när han kom till dom franska delarn och bodde hos nån kärring en tid hade hon sagt Duane men aldrig till honom direkt bara i telefon och han hade räknat ut att det kan ha gällt honom. Han trodde det. Var inte helt säker. Blev aldrig helt säker innan han drog vidare. Sluppit bli helt och hållet fastnaglad. Och sluppit sjunga samma uttjänta reportoar för kärringen var eviga kväll för maten och husrummet. Men han hade glömt sin väska i trädgården där på den fransktalande landsbygden, under ett av den engelska kärringens äppelträd. Det hade varit mörkt och han hade proppat flickorna fulla av äpplen att ha med sig. Först sådana som fallit, men sen blivit girig och försökt hoppa efter grenarna. Blivit så inihelvete arg sa han. På att han var så kort att han bara nådde sånt som de halvvilda djuren redan nått och käkat upp. Blivit så arg att han glömt kvar sin koffert. Och så kom en lång räcka ord jag inte kände till men förstod var diverse svordomar.

Sen blev han tyst igen. Nästan. Han morrade lite och sjönk ner på rygg igen. Jag också. Tänkte på väskan. Och på att ha ett namn. Inte ett enda skepp var synligt på havet. De kan ha varit inbillning tidigare bara. Kanske inga skepp alls. Solstinget bara kanske. Men hungern, den var verklig. Och helt plötslig. Grävde i stöveln efter den lilla korvstumpen, men när jag fick fatt den var den så härsken att jag hellre kunnat äta mitt eget gamla bajs. Slungade iväg den så långt jag kunde och gned sand mellan fingrarna för att bli kvitt stanken. Sen frågade om han händelsevis hade några av dom där äpplena kvar. Han knep käft och glodde argsint men visade och viftade kavajens bägge insidor. Stora fickor i rejäla fyrkanter där på insidan. Men franskantade hål stora som knytnävar i bägge. Jaha.