Regn hela dagen. Har mest rört mig i närheten av det stora träd som varit mitt tillhåll i två nätter nu. Jag antar att jag måste bege mig vidare snart. Men. Jag är märkligt befriad från tankar. Jag trodde att jag skulle sakna. Men nej, ännu saknar jag inte. Det är en vacker årstid och jag har plockat massor av lingon, en del svamp. Jag tänker inte på något särskilt och visste inte att det kunde kännas såhär. Så befriat. Från tryck. Men det måste väl vara något slags bedrägeri, antar jag. Kanske att mina nätters drömmar har något med saken att skaffa. I så fall vill jag tacka dom ordentligt.
Jo förresten, kaffe saknar jag. Har fått för mig att en statlig kaffegaranti för konstnärer ska ha införts nere i Stockholm, men vet inte om det stämmer. Nåt jag har fantiserat ihop bara, kanske. Undrar föresten vad som menas med konstnär. Hemma var de ju dom som målade tavlor. De fick för det mesta kaffe som alla andra, förutom om någon satt en tavla i halsen. Då brukade dom få det heta kaffet hällt över sig i stället. Vissa brände sig förskräckligt svårt på det. Särskilt en man från grannbyn som inte haft mössan på sig vid tillfället brände sig så illa att han aldrig tog i pensel och målartrasor igen. Denna olycka berodde i grund och botten på att konstnären hade inbillat sig att det betydde något riktigt och på allvar när byn visade upp honom och några konstnärer till och så skolföreståndarinnan vid de tillfällen då vi fick främmat från till exempel Vilhelmina eller Trondheim. Att han inte uppfattat att det hela varit en lismande fars och ett tarvligt skådespel. Ännu är jag inte helt på det klara över hela innebörden i det där sista. Det var något som jag, ännu inte en tvärhand hög, snappade upp en sen höstkväll när två andra konstnärer satt och muttrade och rökte cigaretter utan filter på bänken utanför den fiskestuga där jag gömt mig innan någon ännu visste om det. Fortfarande förstår jag kanske inte hela vidden av detta molande samtal under käkarna.
Ja, i alla fall så fick han alltså kaffet hällt över sig och slutade upp med att konstnära sig. Det blev en visa på byn. Den harvade runt på samma ackord ett slag och menade att han var överkänslig och knäpp, den där, men att det hade man ju egentligen vetat sen förut, sjöngs det. Och så refrängen: Att han ju för sjutton fått sitt kaffe och bort vara tacksamt och hur många trodde han egentligen så gott som vart och vartannat år fick den äran att skaka hand med gubbarna från kommunen. Och så om igen och igen, tills man tröttnade.
Jag går inte långt från trädet. Det börjar kvällas nu och ännu en natt i den resliga stammen väntar mig och jag glädjer mig och hoppas få åka omkring i allt möjligt därinne så som jag gjorde natten till i dag och natten till i går. Jag tror egentligen inte att jag behöver någonting annat än dagar som den här och nätter som de där.
Just innan skymningen såg jag något mycket märkligt. På en gren högt uppe i det stora trädets grenverk satt en stor duva förborgad och bepansrad med sitt stolta bröst mot himlens höjd. När jag bildade en ring av tummen och pekfingret för att kunna se den bättre, upptäckte jag att den bar en elegant kostymjacka, komplett med skjorta och väst inunder. Det såg helt klart ut att vara skräddarsytt alltsammans, efter vad jag kunde bedöma på det avståndet.
Jag stod och såg på den ganska länge innan jag steg in i trädet igen. Ska snart dra upp dragkedjan och låta mig vallas bort till egentligen helt otroliga platser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar