Efter att ha gått hela dagen och nästan inte känt någonting alls börjar jag känna mig lite smått skrovlig i halsen. Så det var skönt att få syn på ett stort träd, även om jag inte visste namnet på det. Det var stort, så jag såg det på långt hål. Min blick var dock stind så jag såg mest stammen av det. Den var ljusare än de andra trädens stammar och med ett mer småskrovlat mönster. Det hade, kan man nog säga, egentligen mer ett skinn än en bark. Jag lade handen mot det och undrade hur ömtåligt det var och i nästa stund undrade jag hur ömtålighet bör beräknas. Fortfarande med handflatan mot skinnet svängde jag runt det, som i en början till en trevande dans. När jag kom till andra sidan såg jag trädets stora mun, ställd på högkant, och jag klev in i den. Det luktade gott därinne. Ansamlad tung värme, men en alldeles frisk och nötaktig lukt. Inget skämt och inget mögligt. Ändå tror jag inte att någon före mig har behövt det stadiga trädet. Kanske kronan, men knappast stammen. Jag klev in i det och stod där länge och bara kände dagens alla avkapade bilder inte precis ordna sig, men sjunka ner och lägga sig till ro i min kropp.
Sen hukade jag mig ner och ruskade in dragkedjans tunga kläpp på insidan och tog sedan ett stadigt tag om den. Med kläppen i ena handen och den andra stödd mot insidan av trädet stam reste jag mig åter långsamt till stående. Just innan stammen helt slutit sig runt mig såg jag genom den lilla gluggen som ännu var öppen mot himlen hur tre små fåglar flög förbi högt där ovanför. I samma ögonblick som den andra av dem passerade mitt titthål gjorde den en lustig volt, en snabb saltomortal och försvann sen vidare bort över himlen, bort mot rymder jag inte kunde se. Jag ställde mig på tå och lyfte, med så stor ansträngning att jag måste pusta till, handen över huvudet för att dra upp blixtlåset och den sista snutten till att täta glipan. Sen bara stod jag stilla därinne i trädets beckmörker och flyttade då och då tyngden mellan benen som en idisslande ko .
Och jag tänkte på ingenting annat än på den lilla fågeln. En volt bara sådär. I tomma luften, helt utan avstamp. Och i så oändlig frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar