Jag bara går och går och jag bara tänker och tänker. Småknott och vindpustar huller om buller och halvtankar och slåttran som aldrig blir sylt. Men inte har jag sett skymten av några andra människor under alla dagar här i skogen precis, så det kan ju göra just jämnt upp det samma egentligen. Ingenting gör egentligen någonting om man tänker efter och det är en mycket farlig tanke, det känner jag på mig. Det är som att låtsas att man vore död. Om man redan vore död så skulle man i alla fall inte längre behöva gå omkring och låtsas att man inte känner till att man kan dö, att man ska dö. Och det är väl bara om man kan låtsas så som det blir uthärdligt att ingenting förmå sig att berätta.
Men när man betänker hur mycket det är att inte låtsas om börjar det faktiskt bli rätt så körigt och tjuvtjockt. Men så en tanke till, en som obönhörligen vingligt staplar sig på de andra utan klister: Om jag till exempel skulle glömma bort eller låta bli att berätta om farmor. Om jag inte skulle berätta att hon var en som inte visste vad ett skosnöre var för något till exempel, så skulle det bara ta så kort tid som en människas andetag på jorden innan ingen kunde säga något alls om saken. Saken med farmor och skosnörena.
Förresten kan jag lika gärna fullt ut komma ihåg det men ändå stilla tiga. Stilla på utsidan alltså. För att det verkar respektabelt att vara stilla på utsidan och att inte ha en farmor som inte vet något om vissa typer av snören. Bara om jag låtsas att jag inte känner till att jag ska dö slipper jag berätta detta och allt annat. Så nära fulkomlig glömska går jag alltså omkring. Och det går bara för sig att gå omkring så om man låtsas som om hela saken med att dö inte finns. I vart fall om tonen har fastnat i halsen, om man inte klarar av, eller om folk slår dövörat till hela tin. Och det är klart att man slår dövörat till om det bara är dövöron man har. Kanske på grund av tinnitus som liknar det jag själv har tjutande härinne.
Jag hoppar över en liten och fullt drickbar bäck som om den inte fanns mer än som ett litet hopp i min kropp medan jag funderar vidare. På att dö. På att inte låtsas om att man ska dö och därför tycka sig ha rätt att vara tyst. Spela roll om allt glöms bort då? Jo, kanske spelar roll. För om man bredvid skor och snören lägger kråkor som har byggt konstiga bon, mjölk som skvimpar i sin skål och beredda skinn utan trummor och allt det andra, så skulle det vara mycket synd, tycker jag. Mycket värre än en sömn. För en sömn går det att vakna ur och en sömn har sina snarkningar och sina drömmar. Om allting inte fanns skulle ingen tid finnas. ≤ Men äran är odödlig >” man tackar skrivkonsten, om jag har fått saken riktigt förstådd.
Pennor och papper finns till för dom som har förstått att dom själva ska dö och tycker att det spelar någon roll. Nej, det är tvärtom. Berättelser som berättas ur munnar som hela tiden ändrar form och försvinner gör det för att dom vet att dom ska dö. Pennor och papper och skrivböcker används av dom som tycker att det är okej att det kommer en eller ett par generationer som har tinnitus och kanske också en stor stör på högkant i käften. Det är väl inte okej? Det är det väl inte?
Jag blir alldeles snurrig när jag går och funderar så här. Jag vet det, men det är som om jag inte har rätt att låta bli, trots att mina chanser att hitta ut ur labyrinten verkar bli mindre och mindre för varje varv. Nä, det är dags att jag slutar upp nu genast, innan jag helt tapper sinnet som kan behövas för en ensam man i skogen om kvällen. Vad ska förresten såna här grubblerier tjäna till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar