Det knakade rejält när jag steg ut ur trädet i morse. Men jag kan inte hundraprocentigt säkert säga om det var av stammen jag sover i, ett träd i närheten som gnekade i grenarna, eller rent av min egen rumpa som lade av en fjärt bakom ryggen på mig. Och inte undra på att jag var omtöcknad när jag efter så lång tid tog mig ut ur trädet, in i skogen.
Det jag har varit med om är lika obeskrivligt som det mesta, men liksom med det mesta andra måste jag ändå göra ett försök, nej ständiga, i oändlighet upprepade försök att beskriva, trots att jag inte vet om jag drömt eller varit vaken. Kanske både och. Kanske ingetdera. Kanske har det ingen betydelse.
Jag minns den stora kläppen i trädets stora dragkedja dingla över mitt huvud. Känslan av lika delar trygghet och skräck (för att få den i huvudet). I nästa stund ackompanjerades vaggandet av ljudet av en bilmotor under mig. Mina ben värkte, ihopknöglade brevid mig, och det sved i axeln, men kinden låg mjukt vilande mot min renfäll. I framsätet satt någon och rökte. Nedrullad ruta och Michael Jacksons Beat It ur bilstereon. Luftpustar mot mitt ansikte och hus, stolpar, broräcken, vägskyltar och diverse annat fladdrade förbi i ohygglig fart.
Jag mindes en fråga om lift och ett svar som lät "jomenvissthoppinbara" samt att jag var på väg mot Stockholm för att provspela i en politk-film. Man hade sökt arbetare. Jag hade skrivit tillbaka och berättat att jag inte precis arbetade, men att jag tänkte på detta ut och in hela tiden. Om man till exempel har rätt att äta även fast man inte arbetar. Och på vad arbete egentligen är, och så på detta att jag är en så dålig arbetsmänniska.
Nå, så stannade bilen och han sa att nu ska jag inåt landet, men tågstationen ligger däråt. Pekade. En vit skjorta med gröna rutor. En snusdosa i bröstfickan. Svarta solglasögon med tunna bågar mot det bakåtstrukna håret. En blöt fläck under armen när han lyfte den och visade mig vartåt jag skulle gå. Benen var först lite mjuka, höften stel och det luktade konstigt. Gyttja och bensin. Ett stort fält. I andra ändan en biljettlucka. Och så kom tåget och jag steg av på Stockholms centralstation och klockan var 9.48.
Jag frågar någon som ser ut att vara i min egen ålder hur jag tar mig till Zinkensdamm och hon förklarar vänligt. Gatorna är stora och stökiga och jag försöker hålla mig nära husen så att jag inte ska hamna i något riktigt farligt. Det byggs otroligt, bankas och borras och män på stegar och grävskopor överallt. Jag vet att jag tänker att jag nog sover, för jag är inte rädd. Jag har en snäll sång smågnolandes i mig. Några barnrumpor går förbi med sin småskolärarinna. Alla stirrar på mig, men bara flickan som håller i vagnen så att knogarna vitnar börjar stortjura, men först när de passerat. Jag går fram till ett stort hål i gatan i och ser ner i det. Tar försiktigt ett steg närmare. Det är inte precis stort nog för mig att trilla ner i, men kanske fastna med benet om kanten skulle vara lös. Eller om något hastigt skulle titta upp, få tag i mig och dra mig neråt. Men jag ser bara tomt hål. Kanske att jag anar vatten glittra till svart där nere mycket djupt. ”Hej är du same” och jag tittar upp. Två män i brandgula arbetsvästar kommer emot mig. Jag tittar på de stora smutsiga och gula handskarna av något slags skinn som den ena av dem bär i bältet. Sen tittar jag på hålet igen för att jag inte vet vad jag ska säga. "Vill du köpa det", säger den ene av de båda männen. Men jag är inte den som låter mig luras och jag var beredd på att det skulle vara mycket kommers i Stockholm, även om detta tar priset. Köpa ett tomt hål? Aldrig i livet. Vad ska jag med det till? "Ja, du kan ju köpa det och sen lägga något i det", svarar han. Med det menar han hålet. Men det är ju ingenting, säger jag. "Tja", sa han och jag gick vidare.
Hittade fram till Maria Skolgata nummer 78, blickade upp mot den höga väggen som var utsidan på ett hus så stort och högt att man inte kunde se det till fullo. Även i trapphuset byggs det, elsågar tjuter och flera stålrör som det sjunger i är staplade ovanpå varandra för att kunna klättras på och nedanför massor av plankbitar. I stentrappan vita viskningar från forntiden ingraverade. Sådana har jag bara sett bilder av i en bok tidigare, enstaka fotografier.
Konstnärsnämnden ligger på våning två och därinne alldeles vitt och genom en stor fönsterruta såg jag en kvinna som kom ut från sitt kontor genast när hon såg mig. Hon var mycket vänlig och undrade vad hon kunde hjälpa mig med. Många tankar surrade runt i skallen på mig, men jag fann mig rätt så bra: Jo, jag skulle träffa regissör Masucci, att jag hade avtalat möte. Det var rätt sagt och i sin ordning uttryckt förstod jag när hon gjorde en gest åt en bänk och bad mig slå mig ned för att vänta ett ögonblick. Jag tänkte att det skulle kanske vara oartigt att breda ut fällen, så jag lade den bara brevid mig på bänken, fortfarande ihoprullad. Efter ett kort tag kom en man i sällskap med kvinnan som först tagit emot mig och undrat det där med hjälpen. Jag reste mig och tog i hand, frågade men fick veta att han inte var regisören. Däremot visste han hur jag skulle gå och han till och med visade mig genom att gå före. Jag följde hans snabba steg genom en smal korridor med dörrar längs ena sidan. Den sista på vänster hand var den rätta. Där innanför fanns tre män i fina rena kläder och en massa lampor på stativ, kameror, mikrofoner och annan elektronik. De tog alla i hand. Michele, Steven och Cesar hette dom. Jag fick slå mig ner i en fåtölj som stod uppställd framför lösa väggskivor. De bad om ursäkt att jag fått vänta och frågade om jag ville ha något att dricka. Jag sa som det var att kaffe skulle smaka gott. Han som hette Steven försvann ut ett tag men kom snart tillbaka och sa att kaffet tyvärr var slut. Men han sa det så varmt och vänligt att det nästan kändes som om jag fick kaffe. De ordnade med all elektronik en stund till och pratade undertiden med varandra. Några enstaka spridda ord här och var bara. Jag tror att det var engelska. Jag tog en klunk av vattnet som ställts fram åt mig och fick då syn på min hand. Därför tog jag kniven ur slidan jag bär i bältet och gick igenom alla fingrar, ett efter ett, skrapade bort all smuts under naglarna medan Michele, Steven och Cesar gjorde sig redo på sitt håll. Steven som stod till vänster, närmast dörren, svajade med en lång svart bom och lade den till rätta över sina axlar som ett ok. Han hade inga skor eller stövlar, utan gick i strumplästen på den mjuka mattan. Längst ut i änden av bommen satt en mikrofon som han riktade mot mig för att låta den sväva strax ovanför mitt huvud.
Oj, jag sitter och skriver detta utan att märka att det blivit kallt. Måste röra på mig. Skriver mer sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar