Logg 13

Jag trevade mig ut i går förmiddags. Långsamt. Mödosamt. Mina ben en smula darriga, men en klar och frisk höstluft välkomnade mig högdraget. Lika befriande som det var att resa mig i full längd och känna varma pilar av ljus, var höstens arrogans. Jag kände mig fullt välkommen att röra mig i den, lika uppenbart var det faktum att hösten gav själva fan i mig.
Marken var torr och jag kände en syrlig doft som kunde vara svamp och tänkte: Åh, just det: Svamp. Men jag känner konstigt nog ingen hunger. Inuti munnen rörde jag försiktigt tungan för att ta reda på om jag verkligen var verklig. Det var då jag kände dem, tre tydliga tomrum. Tre tänder som försvunnit och jag kan inte minnas någon strid. Med björnidet och min tillfälliga bortdomningsplats i ryggen gick jag rakt framåt mellan träden. Marken var torr och jag såg mig därför inte för, men plötsligt halkade jag till och satt i nästa steg fast med stöveln i gyttja.
Men det räckte att spänna upp foten mot stövelns valv och greppa med båda händerna runt låret så var jag fri med ett ljud av en dum fågel. Jag kunde ha ryckt på axlarna åt det, men när jag något senare satt mig på huk för att vila ett slag plågades jag av den sjukmjuka gyttjan runt min fot nyss och trevade igen med tungan i gommens håligheter. Om inte i strid så i laknad bortvittran, en uppgivelse utan så mycket som en suck. Förmultning till och med av glömskan.
Men så såg jag några svampar ett stycke bort. Gyllene blanka huvuden i solen som strilade ned på dem mellan grenar som svampen både kände och inte kände. Dessa svampar hade växt på ett ögonblick och stod nu tvärsäkert rakt upp i all sin prakt. Bilden av gyttjan och tänder som släpper utan motstånd tynade bort medan jag med lätt yrsel reste mig och gick de få stegen mot svampen, tog mig om huvudet och kände mitt täta strävmjuka hår som ett betryggande löfte jag av försiktighetsskäl undviker att tänka två gånger på, men gärna rör vid när jag undrar och böjde mig sen ner igen och kanske har de som kallar mig överkänslig rätt, för en ilning av skam gnisslade till i mig när jag i min hand kände hur svampen egentligen inte ville plockas, men ändå ganska lätt, om än liksom trådigt, gav upp och i nästa ögonblick var i min hand och dess lilla vägran bortglömd.