Stövlarna jag går i är inte mina egentligen.
Jag gav dem till far som present den 28 september. Hans födelsedag och den dag Lajkan gått till sjöss. Min önskan att ge honom något magnifikt hade varit mycket stor och obotlig inför den dagen.
Jag hade tjänat pengar på att rensa nät i Fasskaro under några somrar dessförinnan och i hemlighet lagt undan en del.
I en handelsbod i Vilhelmina, dit vi farit på långresa med nomadskolan, hittade jag dessa då oanvända stövlar. Sulor han kunde ha nytta av och hur eleganta de ändå var över foten i all sin prakt och självklarhet. Och vilka rediga och ändå helt nedvikbara skaft! Grönt gummi ytterst, och rejält med bra skinn invändigt. Jag gladde mig i veckor åt att få överlämna gåvan. Ge bort skodon som present, muttrade far när han öppnade kartongen. Och det visade sig också att trots mina nogranna beräkningar av hans skostorlek skavde stövlarna på hans fötter. Speciellt framtill. Mina egna fötter hade vuxit förbi hans med en bra bit så jag lovade på stört stående att gå ut stövlarna åt honom med blöta sockor och envishet. Envisheten nämnde jag inte. Det hade kanske förtagit presenten som nu hastigt men helt naturligt i ett slag hade utvidgats och behäftats med pliktfullt uppdrag. Lång tid stod stövlarna där och gnällde ljudlöst på mig om den förväntan som gått i baklås och som bara och i bästa fall just jämnt kunde halvsonas så pass att den skavde lite mindre och kanske så småningom föll i glömska. Hela nästföljande vår gick jag längs vattenbrynet med blöta sockor i de för små stövlarna och höll mitt ansiktes drag i ett samlat grepp.
Det var inte bara far som kastade menande verktyg, blickar och ibland ord på mig om odugling och högmod och att inte ens duga till arbete. Jag kände sulan, meningen och stövelns mycket goda kvalitè där jag gick.
Om kvällarna var det underbart att befria fötterna och hemligt pyssla om mina blåsor. När jag så till slut trodde dem beredda och färdiga för fars fötter tog han emot dem och sa att han skulle prova dem efter kvällsmaten.
De gjorde han också och bekräftade att de var lagom stora nu. Men han hade redan ett par andra stövlar och dessa båda blev stående. Två år senare började jag använda dem, liksom lite i skymundan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar