Mina steg har börjat ingå i en takt, så smått börjat inviggla vandringens antar jag. Jag går. Jag strövar. Jag till och med småsusar en melodi då och då. Dråsar genom sena eftermiddagar när solen värmer ryggen. Börjat sakna kaffe.
Torrt ofta. Fnöske, mestadels. God svikt. gran, gran, gran. Barr. Sen; Partier med täta ris, mörk lera och dy. Och så fura, ett och annat hygge, en farled att stega över. Oftast någonstans. Och sly.
Bäckar som porlar, jovars. Att sätta sig på huk och kupa handen i det klara vattnet, att böja sig fram, dricka.
Men också då och då ett plötsligt fladder, ur någon buske eller grankjol. Ett spirr hastigt och tätt förbi, ett brak långt borta, en ripa som virvlar upp av min gummistövel eller doft, av orsaker inte jag har med att göra, vad vet jag.
Men rytmen i vandringen har fått mig i ett visst stag. Ömtåligt fortfarande, men ändå. Jag måste få tid att gå i den rytmen ett tag.
Men så detta med Sömnen. Förr eller senare kommer sömnen.
Jag har ännu inte helt bestämt mig för om jag ska låta den överraska mig. Måste se till att ha tid för att ta ett beslut, inte drabbas av ett oval. Inte värt vad jag givit mig i kast med att rädda. Har jag inte?
Men jag vill bara gå, länge ännu. Gå, gå, gå utan tanke, bara i rytm.
Men försvinna, lämna över sig till sömn. Det vore bedrägeri att påstå att jag inte vet vad det är. Och det vore fatalt och ohederligt att gå och halvintala mig att jag kan krypa ner i min koj efter skymning. Kanske måste jag börja skapa tankebanor och böja in dem i omständigheter redan nu, om jag menar allvar med att bädda för ett verkligt beslut?
För det första: En sovande ligger stilla. Är luften tillräckligt varm för det, är marken? Hur länge klarar min kropp orörelsen? Och hur väcks jag i tid om någon smyger sig på mig med sax eller kniv? En sovande har slutna ögon. En sovande kan förföras av dröm och vakna utan hår. Vad mer? Rovdjur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar