Logg 11

Jag måste ha somnat.
Nu när jag närmar mig slutet på resan mot vakenheten och mina fingrar och tår långsamt fylls av blodets försiktiga rörelser, har jag kvar svaga minnen av dagen innan natten.
Hur allt blev suddigare och suddigare för min blick och tillslut försvann. Hur trotsigt oförmågan förhalat beslut och vägrat strategi, medan kroppen varit fullt tydlig och utan tvekan erkände åtskilliga krafter kvar.
Minns skuggan av en förvånad frivolt över avståndet mellan allting som jag kallat jag, Samson Lasko.
Och kort därefter; över den sviktande landningen i tilltrons ansiktslösa torv.
Men sen följde tanken blickens exempel och försvann.
Dock alltså:
Ben och rygg, armar och händer som redde sig utmärkt. Utan ögon, utan tanke. Bekanta visslingar från okända håll som måste ha gruffat och knuffat mig mellan sig tills det blev rätt och stilla.
Så måste det ha varit. Spår av att ha hasat på knä finns kvar, både här utanför idet och inuti min kropp.
Skogen drog mig till sig, in i björnens gamla bo, in under lingonris och hår och fett. Allt blev varmt och jag kände inte längre mina leder.
Då kom Naja till mig. Det minns jag lika tydligt som en saga från barndomen. Jag hörde hennes steg närma sig utanför. Sen såg jag henne sitta på huk i en dragig kåta i Rissne och omständligt knöla fram föremål hon haft med sig och ställt ifrån sig vid öppningen till kåtan medan hon kokade kaffe åt oss över elden. Hon lutade sig fram över sakerna och drog upp en tenntråd som hon granskade medan hon virade den mellan sina fingrar innan hon sträckte den mot mig och sa åt mig att sy in den i kalsipperna. Det kändes en smula opassande och jag blev förlägen. Letade i hennes ansikte efter ett tecken om hur detta med kalsipperna borde tolkas. Då satt plötsligt Lajkan bredvid henne med ena knäet mot renfällen och det andra höjt med händerna ovanpå som en ridderlig friare. Hon skrattade, lade sin hand på hans, och vräkte retsamt omkull honom. Han dråsade lätt ur den konstlade ovana posen, omkull åt sidan med ett skratt och försvann.
Jag fick så några andetag på mig för att hitta tillbaka till tenntrådens viktighet. Hon gav den till mig under stor högtidlighet och sa att i den kan jag bära vad jag behöver. Sen tog hon ur sitt nålhus en nål och gav den till mig utan att säga någonting. Hon var borta innan kaffet kokat upp och jag kan inte minnas att jag drack av det.
Men det var något med tänder också. För tusan, det var något med tänder..? Att hon skulle lägga dem någonstans. Vilka tänder? Jag blundar igen och försöker minnas vad hon sa innan hon försvann och morgonen sipprade ner i idet här och väckte mig.