Jag springer fortfarande, men mitt minne har fått tag på en likhet som lugnat mig en aning: Att ge sig iväg från en dansbana i en midsommarnatts suddiga ljus
och plötsligt stå slätt på mark som är utjämnat platt och helt oledad i midnattsolens belysning. Höra musiken fortsatt, men vara på väg bort. Eller i augustinattens täta mörker. Som att ta en stor klunk kaffekask. Vidga strupen, tvingande töja den till okänsla. Bränner till, och sluter sig sen bakom ryggen.
Att inte först leta reda på bekanta och runda av kvällen. Att inte kunna stå kvar där i sina träskor och rycka flisor ur räcket längre. Att känna på kniven i bältet, men tycka att det verkar arbetsamt och meningslöst att vifta. Att stå och glo på några som dansar. Veta vad de flesta heter. Till och med flickorna, en del. Men. Alltså ge sig av.
”Han gick hem tror jag, får den som frågar till svar. Om någon frågar. Man tänker inte så. Man bara går. Man tror inte att det är hem man går, men man vet inte alls. Man går. Man springer inte, ens hjärta är i stort sett regelbundet klappande. Inte som nu. Men ändå. Jag kände igen något och fick tag i en lugnande tanke: Värre är det kanske ändå inte. Jag gick från en dansbana utan dans. Detta känner jag igen. I den igenkänningen hakade sig nästa fast. Hjärta. Slag. Och räknetabellerna. Sen hörde jag en rytm, som om någon vaggat träden. Vyssch, vyssch, vyssch, vy…, vyssch, vyssch, vyssch, vy…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar