Så anser hon maten beredd. Letar efter nåt. Det har börjat mörkna i hålet ovanför oss och elden är inte längre eld utan glöd som ger lite ljus. Hon letar vid sina fötter, bakom sig, bredvid sig. Jag fattar och sträcker henne min kniv. Hon ler kort när hon tar den, och jag hinner se att hon bara har ett par, tre tänder i käften. Hon bökar i karotten ett slag och sträcker sen varsitt redit stycke av nåt slag mot oss. Först åt dvärgen, som klumpar sig och sveper kavajen i glöden när han sträcker sig för att ta emot biten hon räcker honom. Men kavajen måste fortfarande vara fuktig, för den fattar inte eld utan pyr bara sur stank värre än innan han lutar sig tillbaka och jag blir sträckt min bit. Vi äter tysta alla tre. Sött. Jag tror det är nåt med banan. En bit till. Mätta. Jag rapar. Dvärgen puttar till mig. Kärringen har redan vänt sig om mot slyt, veden och virket bakom henne. Donar.
Det är inte mycket glöd kvar. Jag petar runt lite. Svalkan börjar övergå i kyla. Men värmen av maten sprider sig inifrån i alla fall. Vi ska nog klara oss. Jag petar igen runt lite håglöst i glöden som mest börjar vara sot. Kärringen snor hastigt om och stirrar vresigt på mig. En askflinga fastnar på hennes haka. Säger nåt jag inte fattar. Sen ber hon om min kniv igen och jag tar den ur bältet och sträcker henne den igen. Ska hon hugga mig med en kniv jag just givit henne är vansinnet helt på hennes sida. Förresten är den ju ganska slö. Med kniven i ena handen vrider hon sig halvt om och fattar ett mindre vedträ med den andra och lägger det på glöden. Och ett till. Sen tar hon ett större, stort som ett spädbarn. Men det lägger hon inte dit. Hon makar ner sig från fotsulorna och brer ut knäna i skräddarställning istället. På tyget som breder ut sig mellan hennes knän lägger hon spädbarnet och börjar karva i det med kniven. Börjar nedtill. Innan lågorna börjat ta sig kring de klabbar hon lagt i glöden mellan oss och henne har hon mejslat fram fem små tår och fortsatt upp mot det tvära veck som skiljer fötternas babyhull från dom knubbiga spädbarnsbenen. Med böjd nacke, och utan att se åt vare sig dvärgen, mig eller elden börjar hon berätta, lågt och spinnande, med ögonen helt riktade ner mot gestalten som börjar ta alltmer mänsklig form under kniven i hennes hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar