Logg 2

Har också hela denna dag suttit invid vattenkanten med ansiktet vänt mot spegeln. Försöker få tag i vad det kallas, ljudet som finns inuti mig. Jag har prövat och smakat. Först; eko, men det låter alltför högtidligt. Prövar jag det inåt hittar jag knappt några anknytningspunketer alls, mitt innandöme känns massivt, inte klingande, så tomrumsljud är också felaktigt.

Ett förebådande ljud, men det insinuerar ju framtid, och dylika löften är det torrt på. Visst är det en förtvivlan, men ordet tinnitus, som nog ändå får anses ligga närmast, pekar alltför entydigt lokalt mot huvudet.

Nåja.

Först satt jag alltså hela förmiddagen och lät den passera. När far kom förbi efter rensningen bultade det utan förvarning hastigt till två täta slag i mitt enfaldiga hjärta. Visst kom ett ljud ur honom, men det visade sig vara bara en praktisk harkling för att klara strupen inför ärendet. Ett kort dumt hopp hann tändas, eftersom det föregrep mitt förnuft och mina ord. Innan jag fick styrsel på hoppet hann jag dessutom se upp. Nu kan jag bara hoppas att mitt ansikte inte avslöjade min förhoppning och gjorde saker värre.

Jag såg alltså upp, men där var naturligtvis bara stumhet under mösskanten. När han kom hade jag, som så ofta, suttit och smekt det mjuka vattnet med min handflata. Det knarrade svagt från hans knän när han satte sig på huk invid mig och brutalt ryckte åt sig min fuktiga hand. Dumheter och vad-ska-detta-tjäna-till och för-i-helvete, pojk!

Som en slaggig multen plankbit kastade han min hand ifrån sig, som om den inte varit fästad vid något, och försvann igen med tunga steg som visste sin riktning. Stegen skulle åt samma håll som hans stövlar. Det ska de alltid. Jag satt kvar. Eftermiddagen blev lite bättre. Ett par doppingar gled nämligen omkring på ytan ett tag. Men sen försvann de igen. Förmodligen hem till sitt.

Runt skymningstid gled ljuset långsamt över från gult till blått. En svag dimma blandade i en gnutta grått i det blå. Jag tyckte att fukten gjorde mina ögon gott. Jag satt på ett tjockt nytt renskinn och jag hade mina gröna stövlar på mig. En värme spred sig från magen och utåt. Jag märkte inte värmen förrän den försvann, så den räddade sig undan mina kritiska bortförklaringar.

Jag var upptagen av vad mina ögon såg. Därute där doppingparet visat sig några timmar tidigare förtätades nu den blågrå dimman. Den slöt sig tätare och tätare ihop. Inte virvligt och ivrigt som en tromb, utan långsamt och smygande. Tillslut var den så tät som ett stycke tyg som svajade lätt, ungefär en halv meter brett. Jag hade bara stirrat med vidöppna ögon, alldeles häpen av synen. I samma ögonblick jag tänkte "tyg", var jag tvungen att blinka. När jag öppnade ögonen igen kunde jag inte längre se förtätningen.

Det är svårt att bestämma fixpunkter ute över det öppna vattnet. Kanske hade jag efter min hastiga blinkning riktat blicken någon meter fel. Kanske hade "tyget" då givit upp om mig och försvunnit. Jag panorerade ett slag fram och tillbaka över vattnet, men såg bara en skymning. Fanns det något därute så skar min blicks målmedvetna sidledsförflyttningar effektivt sönder det.

Nu kände jag att fastän fötterna i stövlarna var torra så hade de börjat bli kalla. Jag kände mig stel i kroppen också efter att ha suttit stilla så länge och slog ner blicken till vattenbrynet framför mina tår igen.

En dag till har förflutit.